Arthur´s Pass, Nya Zeeland

Titta på den här bilden och dröm dig sedan till Sydön på Nya Zeeland. Långt bort, som precis är vår antipod på andra sidan jordklotet, men definitivt värt att besöka inte bara en gång.

Jag ta exempelvis denna sträcka som vi åkte efter en övernattning i Greymouth på västkusten en skön sommardag för ett antal år sedan. 

Vår campervan eller husbil av märket Toyota Hiace var inte den som försetts med den kraftigaste motorn, men skyltar angav att även campervans skulle klara klättringen upp, över och vidare mot östkusten och några dagar senare Christchurch.

Har man en husbil så stannar man där det är som vackrast, kanske inte bara en natt utan två eller fler.

Alltnog vi tar det från början. Start i Greymouth, där det var sommar, men låg och kylig dimma på morgonen, efter att ha svängt vänster vid Kumara Junction så lättade det på och blev ganska snabbt klart.

Vänstertrafiken tror jag, när klättringen väl börjat, var "vår räddning", för den vindlande vägen uppför var smal och krokig, med serpentinkurvor. Värst var den branta stigningen bitvis, jag var helt enkelt rädd att bilen inte skulle orka. 

För vad gör man då?

Backa går inte, att orsaka en stopp-kö är bara det en svindlande tanke. Vända gick absolut inte.

Med bultande hjärta och stirriga ögon tuggade vi oss sakta uppför. För varje kurva kändes det lättare, för varje möte likaså. Och ingen bil som tryckte på bakifrån.

Otira Highway (!!!) eller State Highway 73 planade så småningom ut och vi stannade vid några hus och ett litet café, där vi pustade ut. Och ändå är det inte så högt upp, 920 meter, men med ett tjugotal toppar högre än Kebnekaise omgivande oss, högst låg Mt Murchinson med sina 2,400 meter ovanför Greymouth där nere, 95 km bakom oss.

Bergspapegojorna, de berömda keorna varnades vi för, så fort man lämnar sin bil riskerar man att få vindrutetorkarbladen, gummilisterna runt fönstren och på andra ställen uppmumsade.

Efter en fika i bilen, fortsatte vi längs natursköna och så här års breda flodbäddar på bägge sidor av Waimakariri floden och nu även längs West Coast Road.

Här tornade Mt Temple, Mt Franklin, Mt Greenlaw, Mt Wilson, Mt Valiant och många andra skönheter upp sig mot skyn. 

Vi bara kippade efter andan och noterade att vi var i ännu ett av Nya Zeelands många tysta och mäktiga paradis.

Vi fortsatte österut längs floden, som nu vek av till vänster, några sjöar dök upp och vid Lake Pearson "fick vi nog". Här svängde vi av, parkerade under några skuggande träd och klev ut för att ta en kopp te och några kex, vi hade fortfarande tid att nå Christchurch innan mörkret.

Men, här blev vi kvar, här slog vi läger för natten. 

Tystnaden var total, några fåglar hördes, det mäktiga ljudet av svag vind som ändå hörs mellan de höga bergen gjorde oss andligt berörda. Vi var små, vi var tillfälliga besökare, som dagsländor, på denna planet som vi kallar jorden.

Promenader längs sjökanten, ett misslyckat försök till fiske med bröd som agn, vilande i våra vilstolar för att se solen sakta sänka sig mellan topparna är något som sitter på näthinnan tills slutet kommer för oss.

Vi sov gott den natten. 

Nästa morgon spisade vi vår frukost och lämnade på förmiddagen Lake Pearsons sköna famn och skulle snart börja nedfärden mot Sydöns ostkust...

...men mer om det senare.