Summa sidvisningar

tisdag, augusti 07, 2012

Kimberley Smith, maratontjejen jag minns.


I söndags gick damernas maraton i OS, det startade i hällregn men det blev mot slutet både uppehåll och solsken.
Med dagens fantastiska kameravinklar och panoramavyer får du direktkontakt med vad som händer på gator och i gränder i London.
Du får tid att lära "känna" löparna och se deras olika faser under loppet.
Utan att jag hade någon favorit, från början, som jag ville följa, fastnade jag för tjejen med namnet Smith på nummerlappen och med en lång vit fladdrande hästsvans.
Såg att hon var svartklädd och förstod att hon representerade Nya Zeeland, i regnet bar hon i stor vit och tuff keps, som hon runt 20 kilometer slängde.
Det kanske hon inte skulle ha gjort, för efter att ha fräscht och piggt legat bland topp tio fram tills dess, började repet gå och hon tvingades släppa, i mål blev hon femtondeplacerad. Men mellan 20 och 25 kom hon dock igen, gång på gång, men tvingades släppa 10-15 meter för att på nytt hämta in, för att till slut se avståndet bara öka mer och mer.
Hon säger efter loppet att det var knixigt, med många tvära 90-graders kurvor, kullersten och marmorläggningar i de centrala finanskvarteren.
Visst det var samma för alla, men vissa andra kanske hade förberett sig bättre än Kim? Vad vet jag.

Allt nog, den i Rhode Island, USA boende nyazeeländskan Kimberley Smith, med många rekord och fina tider på sin långdistanslista blev en profil som jag aldrig glömmer.
Varför?
Fråga inte mig, men Kim lycka till nästa gång det smäller.


Inga kommentarer: