Summa sidvisningar

lördag, juli 04, 2015

4 juli.



Idag är det den 4 juli.
USA:s nationaldag.
Många speciellt här i vår del av världen, har bitska åsikter om detta stora land.
USA anklagas i stort sett för allt ont, alla ingripande i konflikter, alla hotfulla uppträdanden militärt sett, de ekonomiska musklerna, ja i stort sett allt, anklagas detta land för.
Men inte alla ser USA som den onde, den hotfulle.
De har ett längre historiskt perspektiv.
Kanske vi idag inte skulle ha kunnat skriva rader som dessa.
Sovjetimperiet såg glupskt på hela Europa, de nöjde sig inte med kuvandet av den östra del utan ville ha mer.
Här fanns då USA bland flera andra nationer som kunde förhindra en sovjetisk utvidgning av sitt territorium.
Hade ryssarna tagit Västeuropa, hade de kanske varit starka nog att förhindra den kommunistiska kollapsen 1989. Vem vet?
Sovjets sammanbrott har USA:s närvaro i Europa påskyndat.
Alltnog, jag sitter här och skriver i full frihet, precis det jag vill.
Tack USA och alla ni andra för att jag får göra det.
Tack för att ni hjälpte Tyskland på benen igen, vi slapp ett revanchistiskt Tyskland, vi fick ett tryggt Europasamarbete, vi fick EU.
Tack USA för att ni håller ett öga på vad som sker i Östeuropa idag. Det känns tryggt.

Grattis på er dag.

måndag, juni 22, 2015

När naturen får råda



Vi människor gör alldeles för mycket för att förstöra, rasera eller smutsa ner vår natur.
Den enda var har och kommer att få på detta jordklot.

Men, som alltid, finns det små ljusglimtar, det finns t o m hopp om att allt inte är bebyggt eller asfalterat. Detta trots att tidningarna bara för några dagar sedan basunerade ut att vår planets framtid stod på spel, att undergången är nära och att djurarter dör ut i en takt som vi aldrig upplevt tidigare.

Hoppet står till det vi ser nära och på distans.

Överst här en gammal mossbelupen skog i Södermanland, där träd legat i långa tider, kanske efter en storm och där skogsägaren inte ålagts att avverka eller fylla sina kvoter. Här får insekter, fåglar, bakterier och mikroorganismer frodas och leva i sina oförstörda miljöer ett tag till.

Under den bilden ser vi en del av vår jord från dryga 10.000 meters höjd.
Precis vid gränsen mellan Sydafrika och Namibia, jag kan givetvis inte gå i god för att den ljusgula fåra vi ser är Oranjefloden, som utgör gränsen, men en torr flodbädd är det. I så fall är det Namaland vi ser på ovansidan, d v s de allra sydligaste delen av Namibia.

Två bilder, näst intill abstrakta, inte så exakt verklighetsbeskrivande. Skönt att slippa se det vi känner igen på studs, utan bilder som får oss att stanna upp och tänka till.
Den abstrakta världen omger oss i än större utsträckning än den föreställande gör, beroende naturligtvis på vilken distans man har till motivet.

© Olle Qvennerstedt

lördag, juni 20, 2015

Cooks River, Canterbury, Sydney.




Nu har Lars Erik och Haruko flyttat från Hurlstone Park med Cooks River intill, men jag hittade några bilder som är värda att lägga ut på nätet.
Cooks River är inte särskilt lång, den börjar som en rännil nära Bankstown och när den kommer till Sydney är det genom de sydvästra delarna den söker sig ut mot havet. Den passerar industriområden och stora bostadsområden, samt Sydneys internationella flygplats Kingsford Smith Airport.
Den översta tog jag själv, den i mitten visar en bild som är ganska unik, nämligen att det ser ut som i vildmarken, men ingalunda är det så. Floden ringlar genom delar av Sydney där hus av olika slag kantar dess stränder.
Pelikaner är vanliga och vana vid folk, krokodilerna lyser med sin frånvaro.
Nedskräpningen finns där, liksom här. Plast i massor flyter omkring och gör upplevelsen av vatten mindre behaglig på sina ställen. Jag upplevde också att lukten inte alltid var den bästa.
Men här gick Lars Erik många turer med sin numera bortgångne hund Ollie. Han fotade med glädje pelikaner som flög eller bara satt och begrundade sin situation.


torsdag, juni 11, 2015

Poseidon i Göteborg i två skepnader.



Carl Milles som skapade Posedion-statyn i Göteborg 1931, skulle kanske inte uppskatta min ersättare - en tankbil från Sannes.
En bild jag hittade av en slump i datorn.
Milles staty heter Poseidon med brunnskar, vad det nu skulle vara nödvändigt för?

När jag fick uppdraget som illustratör, att beskriva Sannes som en dominerande oljeleverantör i Göteborg, så gick jag rakt till Göteplatsen och den mest kända symbolen för Göteborg.
Sannes sa inget, de var nöja, denna bild ingick i en serie illustrationer som företaget använde i sin marknadsföring i Västsverige i slutet av 80- kanske början av 90-talet?

måndag, juni 08, 2015

För trånga kläder...

Jag skulle köpa jeans här om dagen. Struttade in i en vanlig klädesaffär på orten.
Ingen tonårsbutik, utan en affär med kläder för de flesta åldrarna.
Men jeansen var knappt jag fick på mig, trots att de var rätt i midja och längd.
Förstår att ni tycker detta är gnäll, men varför i helskotta ska man med stora svårigheter behöva kränga på sig brallorna, sedan känna att de sitter som en varm stödstrumpa?
Det måste väl ändå finnas något mindre smala jeans?
Att de är lågt skurna kan jag tolerera, men att de ska sitta smetade har jag svårt att förlika mig med.
Men jag har själv varit ung och gott omkring i tajta och figursydda kläder, så man överlever väl den här perioden också.
Men modern känner jag mig sannerligen.

måndag, juni 01, 2015

Danijela Rundqvist, svensk damhockeys största vinst.


En undanskuffad sport, en sport som ligger i slagskuggan av den manliga motsvarigheten, är svensk damishockey.
Så långt ner i tidningsspalterna man kan komma, så lite om våra hockeybrudar i TV och radio.
Nu har jag inte nämnt den verkliga skillnaden mellan dam- och herrhockey.
Pengarna.
Löner till spelarna, avtal med tv-bolag, sponsring och intäkter från större arenaframträdanden.

Hur många svenskar vet att vi har ett landslag på damsidan? Hur många vet att vi har proffs utspridda i Nordamerika, Europa och Ryssland?

Vid OS vart fjärde år får denna undanskuffade sport lite uppmärksamhet, speciellt om vi lyckas slå USA och spela något så när jämt med Kanada.

Men frågan är om inte en enda svensk kvinnlig ishockeyspelare (före detta) rejält rört om i hockeyrinken och ändrat på det hela - hon heter Danijela Rundqvist.
I SVT:s program Mästarnas Mästare trädde hon fram som en stabil, stark och noggrant kalkylerande idrottskvinna. Hon blev vad jag förstår snabbt den stora favoriten med sitt lugn, sin värdighet och ödmjuka inställning.
Hon svarade upp till mångas förväntningar och vann finalen igår kväll, som den andra kvinnan i serien Mästarnas Mästare. Magdalena Forsberg vann för två år sedan.

Grattis Svensk Damhockey och grattis Danijela.

Nu blåser vi igång den andra perioden.

söndag, maj 31, 2015

Prata ur skägget Vladimir Putin!


Visserligen är vi idag inne på maj månads sista dag, rent klimatiskt är det sommar.
Blommorna blommar och fågelungarnas rop på mat hörs ur holkar och träd.
Men politiskt sprider sig kylan över hela världen, speciellt här upp i de skandinaviska trakterna. Ryssland och NATO bröstar mot varandra, markerar och morrar.
Igår visade ryska flygplan sitt missnöje med en amerikansk kryssares närgångna besök i Svarta Havet av alla hav.
Flygincidenter är vardagsmat över Östersjön. Stora militärövningar pågår både uppe i norr här i vårt land, liksom över Östersjöns internationella vatten och i Ryssland på denna sida Uralbergen.
Transpondrarna är avslagna på spanings- och spionflygplanen.
Med andra ord är de ruggigt och kallt numera - vad gäller relationerna mellan Ryssland och Väst.
Ryssland får ta på sig en del av detta, de annekterade utan att rodna Ukrainas halvö Krim, de har hotat, invaderat och infiltrerat Donetskområdet i östra Ukraina. Där krig pågår och människor dör.
Väst svarar, med militärt utspända bröstkorgar och sanktioner, handelsblokader och ekonomiska embargon av olika slag.
Mitt i allt detta så utfärdar Kreml plötsligt ett inreseförbud för nio svenskar, som haft eller har framskjutna politiska positioner i vårt land.
Margot Wallström grymtar och vill av Ryssland få en godtagbar förklaring till dessa förbud för enskilda individer med svenska pass.
Troligen vill Ryssland visa missnöje mot tidigare utrikesminister Bildts tuffa attityd mot Putin & Co, det finns säkert andra förklaringar i Moskva varför den förre kulturminister Lena Adelsohn-Liljeroth också fått inresestopp av ryssarna.
Om nu Moskva inte uppfattat det hela rätt så har Sverige faktiskt bytt regering och de (ryssarna) har inget att frukta av vare sig Bildt eller Lena A-L.

Men liksom gubben här upp, vore det klädsamt om Ryssland förklarade varför förbudet för vissa svenskar nu är ett faktum.
Prata ur skägget Vladimir Putin!!!

måndag, maj 25, 2015

Grep sista halmstrået, Newcastle United.


Skrev för någon dryg vecka sedan om de problem som Newcastle United, min klubb, genomlider.

Nu hade de ändå chansen i lördags att visa moral, styrka och att de kastat all ångest åt sidan, då drygt 52.000 åskådare gjorde allt för att stödja dem till ett nytt kontrakt i Premier League.
Hemma arenan St James Park kokade, det verkade som om all frustration från supportrarnas sida, gentemot ägaren och den grupp i ledningen, som de anser missköter klubben lagts åt sidan för att i stället vändas till ett massivt stöd för laget. Det var ju trots allt laget som behövde lyftas fram.
Och så kom den då - segern - efter 10 förluster och bara en oavgjord, och fritt fall under de sista månaderna slags West Ham United tillbaka med 2-0.
Av ljudet och dåndet att döma på den video jag kollat, så borde det ha gett utslag på någon seismologisk mätare i England.

Allt nog Newcastle klättrade förbi Sunderland FC och Aston Villa nere i botten och slutade alltså sjätte sista laget i PL denna säsong.
Nu återstår för klubben att se framåt, lära av misstagen från denna säsong, anställa en tränare med rutin och pondus och fortsatt drivkraft, samt se över spelartruppen.
Gör man det, samtidigt som man löser de mycket svåra problemen med ägaren Mike Ashley, så kan det gå mycket nättre kommande säsong.

Jag har inga råd och tips, det kan ni bättre - lycka till Newcastle United.
Klubben i mitt engelska hjärta.

tisdag, maj 19, 2015

När åskan slår till.



Den fina staden Adelaide i Australien upplevde en åsknatt som få kommer att glömma.
Några säger att knallarna var "extraordinära i sin styrka", husen skakade och fönstren skallrade enligt andra som vaknade i natt vid runt halvtre-tiden.
Åskan kom inrullande från sydväst och höll Adelaide vakna ganska länge för den "pågick och pågick" som en radioreporter beskrev förloppet.
En tidningsreporter sa ungefär så här "detta kraftiga åskoväder var det värsta jag upplevt, trots att jag bott i tropikerna under en tid, jag tycker att dånet var det högsta som jag någonsin hört".
Med åska kommer regn, upp till 40 mm rapporteras, de högsta nivåerna på dryga femton år för en majnatt i Adelaide.
Adelaide klarar detta, de är vana vid skiftningar i vädret, när jag var där under en månad 2010, upplevde jag ett ovanligt kraftigt åskoväder, såg då staden från ganska hög höjd och precis som på bilden här ovan, kom blixtarna på rad, flera samtidigt.
Mäktigt och stort är det, men som människa är man liten och vördnaden för naturens krafter blir stor och underdånig.

Bilden: David Hobbins. Tack!

måndag, maj 18, 2015

Mina fem senaste ur "Gubbar är också människor"






Det påstås att det är vår. Då brukar tidtabellen bli svår att hålla och almanackan kräver hela tiden närvaro och engagemang. 
Så även för stackars mig.
Mina Gubbar kommer på efterkälken, tonar bort och pockar inte på uppmärksamhet som under den lugnare vinterperioden.
Alltnog, några har det blivit under slutet april och maj. 
De får väl prata för sig själva.
Varsågod och ta del.

©OlleQvennerstedt

fredag, maj 15, 2015

Kyoto Centralstation 京都駅





 

Kära bloggläsare, ni får ursäkta mig.
Minnena från vår Japanvistelse förra året ligger långt fram i hjärnloben på mig, de poppar ofta upp och drömmen om att få återvända är lika pirrig som bubblande.
I storstäderna handlar det mycket om att transportera sig, speciellt om man som turist är på besök och vill se olika ting och saker.
I Kyoto tog vi alltid någon av bussarna till den moderna och effektivt pulserande Centralstationen.
Den station som invigdes 1997 och är på imponerande 238,000 kvadratmeter.
Luftig, ljus på sina ställen, mörk på andra. Lite trångt i gånger över och under spåren, men väl skyltat även för oss västerlänningar. Och det man aldrig behöver bekymra sig för - att tågen inte går på utsatt tid - för det gör de med råge nästan.
Så varsågod, några bilder från Kyoto Station, kan ni annat än förstå min beundran för detta.


söndag, maj 10, 2015

Newcastle United. Problem, problem och åter problem.


Newcastle United vill gärna betrakta sig som ett av "de stora" lagen i England, jämte Arsenal, Liverpool, Chelsea, Manchesterlagen City och United plus några till.
Och fram till slutet av nittiotalet var de tveklöst ett av de stora, under tjugohundratalet har de blossat upp då och då, för att nu vara på dekis, med bekymmer upp över axlar och huvuden.
Fansen sviker och kräver att något görs för att återupprätta lagets ära och heder.
Det finns pengar i kassan, sägs det, med siffror upp emot och ibland över 50.000 per hemmamatch samlar man i ladorna, utan att förglömma de höga, ofta skyhöga spelarlönernas urgröpande effekt.
Tränarna har avlösts på löpande band, de bra spelarna sålts, i en spiral som hela tiden blir djupare och djupare. Tragiskt och beklämmande.

Problem, problem och åter problem har kännetecknat år 2015. Nio matcher utan vinst, fritt fall i tabellen, med risk för nedflyttning.
Newcastle United har två matcher kvar liksom Hull City som ligger två poäng bakom. Newcastle har dessbättre, tack och lov, ett mycket mer beskedligt matchprogram de två återstående matcherna.
Jag tar aldrig ut något i förskott, men de har allt, allt i sina egna händer.

Jag har varit en trogen supporter till NUFC sedan femtiotalet, då laget vann några cupfinaler och omskrevs i pressen, BBC:s kortvågsändningar på lördagar blev min sysselsättning tills Tipsextra kom med enstaka matcher från St James Park, ofta bjudandes på leråker och i tungt spel i snöglopp. Men jag fick se laget och det räckte.

Skriver dessa rader för att lasta av mig lite oro och tunga ok vilande på mina axlar, hur skall då inte lagets spelare känns sig? Jag är orolig och lider. Vet att det är petitesser i jämförelse med vad som försigår i världen, men jag lider ändå....

Ägaren av klubben, Mike Ashley och hans agerande, eller brist på agerande, vill jag inte här diskutera, dels vet jag för lite, men jag har mina idéer och åsikter.
Om två veckor idag återkommer jag gärna för att vädra mina synpunkter om Sports Direct och Mike Ashley.
Tills dess..

Howay Lads.


måndag, maj 04, 2015

Missa inte Miho Museum nära Kyoto.







Detta moderna komplex, skapat av en av Japans rikaste kvinnor, Mihoko Koyama på 1990-talet, ligger till stora delar under markytan, nästan tre fjärdedelar faktiskt.
I bergigt landskap, högt upp under molnen, efter en busstur på slingriga vägar, serpentiner är bara förnamnet.
Lite drygt timmen från Kyoto, nära den lilla staden Koka.

Miho Museum har en stor samling internationell konst, utöver asiatisk, klassisk europeisk. Som köptes in av grundaren under 1990-talet.

Det som möter en ovan jord är rent, estetiskt och oklanderligt vackert.
Vi var där i lövsprickningens tid, körsbärsblomningens tid. Och som sagt eftersom det mesta av museets skatter inte syns ovan jord, så är dessa bilder vad natur och människa skapat ovan jordytan.
Man åker eldriven liten buss eller går igenom en tunnel, över en trädinsvept hängbro och kommer till en entré som är, i sammanhanget tämligen "anspråkslös", sedan leds man genom vackra glasade gångar, med utsikt över djupa dalar och höga berg, in i museets hjärta.

Turister, turister från hela världen förstås och stora skaror japanska besökare.

Kommer du någonsin till Kyoto, lägg in en tur hit upp. Det är värt det många gånger om.

onsdag, april 29, 2015

Nu bär det av till Nordkorea...


När ingenting går som man önskar, när allt bär emot och jävlas.
När svenska folket röstar fel - igen!!
Då återstår förbanne mig inget annat än att flytta till den exakta motpolen - Nordkorea.
Där är det ordning och reda, där vet man i förväg hur valen kommer att sluta, där dansas det inte med glitter, miniskirts och urringningar lika lite som under falsk flagg.
Att Ingemar Stenmark kunde vinna Let´s Dance är egentligen inte så svårt att förstå , det röstande svenska folket, kan inte göra skillnad på nostalgiska känslor för en man som ingen någonsin sett som en dansare - annat än i utförsbackarna.
TV4 såg säkert till att dessa känslor hölls kvar ända fram till finaldagen. I ledningen ville man förmodligen ha denna utgång och riggade och trixade att så blev utfallet.
Inte ord under kvällen om att det var jämt eller hur många som röstat.
Inte hur många procent som röstade på den ene och den andre.
Inte ord om att de röstande svenskarna hade mer inflytande än domarna. Inte vad jag hörde i alla fall.

Nu blev det som det blev.
Grattis Ingemar, tråkigt att Marie som var överlägsen inte fick lyfta glasskon.

Om Kim Jong-un ens vill ha mig i landet återstår att se, teckningen gjordes i lördags-fm då jag fick mer och mer på känn att Stenmark skulle vinna.

tisdag, april 21, 2015

600 km i timmen. Med tåg!




I Japan har man fart under hjulen. Eller magneterna rättare sagt.
Central Japan Railways har testkört ett maglev-tåg. Med sina sju vagnar kom tåget upp i den hisnande hastigheten av 603 km/tim svävande, bokstavligt talat, 10 cm ovanför "rälsen".
Tåget är alltså en svävare. Se här ovan hur magneterna fungerar, maglev är en förkortning av den tekniska betydelsen "magnetic levitation", ungefär magnetiskt svävande.

Shinkansen har sedan många år varit en förebild för andra nationer som vågat satsa på snabbtåg mellan huvudorter. Nu har Japan ambitioner att inte bara hitta köpare av denna teknologi utan även de vanliga spårbundna Shinkansen-tågen. Man blickar mot USA i första hand.

Men framför allt satsar man på det egna nätet. 2027 hoppas man ha en magnetlinje mellan Tokyo och Nagoya klar, Chuo Shinkansen Maglev, en sträcka på ca 27 svenska mil, med en i detta fall "begränsad" topphastighet på ca 500 km/tim så kommer de 27 milen att ta ca 40 minuter i restid.
En baggis.
Sedan kommer Tokyo till Osaka, en sträcka på 510 km, att ta en timme och sju minuter.
Hisnande.

Lycka till Japan.


måndag, april 20, 2015

Tokyos spännande höjder



Kommer man upp lite från gatunivån i Tokyo, så öppnar sig helt andra landskap, bilder eller vyer.
Spännande former som i de övre bilden här, tänka sig att arkitekterna lade ner möda på att göra en spännande avslutning på det höga huset, ett tak som ger mig känslor av fasetter, speglingar, riktningar. Pyramidformer som jag uppskattar, tänk om vi var lika djärva när det gällde att bygga nytt i vårt land.

Den undre bilden visar speglingar. En glasfasad speglar husen intill. Här är det riktningar som bestämmer, lite grönska speglar sig i det stålgrå, utan de gröna fläckarna skulle bilden vara mindre intressant, nästan död.

Tokyo för ett år sedan, lever inom mig.

fredag, april 17, 2015

Taira no Koremori, en kommendör.



När man besöker ett av Tokyos moderna museer stöter man ofta på den traditionella konsten.
Som denna docka, så vackert skulpterad och draperat klädd av den japanske konstnären Goyo Hirata, året var 1936.

Hirata levde mellan åren 1903 och 1981. Känd för sina dockskulptuer, han bildade en skola och många dockskulptörer har gått för honom.

Taira no Koremori är alltså en kommendör från tiden mellan 1160 och 1185 cirka. En av Taira-klanens härförare i den som kallas Genpei-kriget, detta under Heian-perioden i den japanske historien.

Alltnog, man blir hänförd över hur konstnärer idag blicka så långt bakåt, känner så starka band med tider som sträcker sig flera århundraden bakåt i tiden.

onsdag, april 15, 2015

Let´s Dance nästa år, vilka kommer?



Kul att spekulera lite. Fundera vilka deltagarna blir i nästa års upplaga av Let´s Dance i TV4.
För visst blir det en sådan? Efter säkerligen tio år med samma upplägg utan några förändringar eller förbättringar, med samma klichéer, upplägg och stressiga intervjuer. 
Allt för att var tioende minut slänga in ett 6 minuter långt reklaminslag. Stress, jäkt, flås och föga inbjudande.
Men ändå, sitter man där vissa fredagar och tittar, för några av deltagarna är inte akrobater, vältränade idrottspersonligheter eller kändisar från mediavärlden, utan det dyker upp någon "vanlig" filur då och då. Vem vet kanske Leif GW kommer, Göran Persson, Margareta Winberg? 
Gissningarna är många.

Gjorde några teckningar som jag vill visa här.


tisdag, april 14, 2015

Kulturarvet Nimrud är pulvriserat. jag gråter.



Detta var en gång ett bibliskt kulturarv, oersättligt, som nu krossats i miljontals bitar av terrorgrupperingen IS i Irak. 
De har avsiktligt, metodiskt och utan förbarmande eller respekt för för andras kultur eller religion vandaliserat Nimrud i den nordliga centrala delen av Irak.
Nimruds historia går över 3000 år tillbaka i tiden och enligt Bibelns gamla testamente var Nimrud en assyrisk härskare som lät bygga Babels torn. 



Med tryckluftsborrar, släggor och dynamit demolerade, smulade, sprängde man sönder hela detta minnesmärke av svunnen kristen tid i Irak. Det är inte första gången som IS går lös på kristna symboler och lämningar i dessa delar som de med brutalt våld lyckats erövra.
Det är med vrede som jag sett detta på TV, det är dokumenterat och dessvärre verklighet.
Dagens Nyheter kallar detta för Kulturell Terror, IS gör det för att visa att de kan och inte skyr några medel. De vill orsaka ökade spänningar, större motsättningar religiösa grupper emellan.
Skall man se något positivt i dammolnen efter deras sprängningar är det väl att IS i Irak är på reträtt, sakta men säkert möter en mer samlad och motiverad irakisk armé, bestående av både shia- och sunnis, upp med bättre beväpning och ett stort flygunderstöd från många nationer i regionen och andra länder.
Men skövlingen av kulturskatter pågår, IS mosar allt som inte stämmer in på deras fullkomligt orealistiska omvärldsbild.
Jag mår illa av detta, jag är förbannad och jag fördömer de som lämnar sina nya länder för att uträtta religiösa idioters perversa nycker och idéer. Förbjud dem att återvända.
Även världen mår illa av detta.
Vi lever nu, året är 2015.

fredag, april 10, 2015

Shinjuko, Tokyo för ett år sedan.





Minnena strömmar genom mig, minnen från det centrala Tokyo, Shinjuko-stadsdelen med den stora järnvägsstationen som själva hjärtat. 
Tänk själv, runt 3,5 miljoner resenärer dagligen, 36 plattformar och över 200 ut- och ingångar!!!
Shinjuko som helhet; ett centrum i en verklig världsstad som ändå inte var ett inferno, här flöt allt i relativt lugn takt, många var vi som vandrade trottoarerna fram och i korsningarna, när det blev grön gubbe, snällt och disciplinerat, precis som tokyoborna, gick över. Inga ilskna signaler, ingen risk för eget liv.
Ordning och reda, disciplin och lydnad. Vänstertrafik både på gator och trottoarer.
Rent och snyggt, inget klotter, ingen nedskräpning. Inget över huvud taget!!!
Många reklam- eller neonskyltar som med obegripliga tecken lockade, smala byggnader, låga byggnader och höga. Glas, betong, tegel, trä, kakel. 
Trådar, ledningar, stolpar, skåp tyder på att allt inte är nedgrävt.
Bilarna stod inte parkerade hur som helst, utan innanför de tydligt markerande vita linjerna, pilar, och tecken talade om även för den totalt obildade hur man skall gå, var man skall hålla sig.
Ordning och reda, disciplin och lydnad.
Tokyo är stort, riktigt stort, men gripbart, tack vare sina suveräna sätt att kvickt förflytta sig. Pendeltåg, tunnelbanetåg, snabbtåg, bussar. Allt på tid, tätt som hagel går tågen, inget krångel, information på japanska och engelska till alla, i högtalare och tydliga skyltar inne i tågen och på perrongerna. Risken att komma fel är obefintlig praktiskt taget.
Men det tar på krafterna, för det är långa gångar att vandra, många trappor att gå i eller färdas med rulltrappor. I rusningstrafiken är det riktigt trångt, trångt. Men inga vissa armbågar, till synes inga sura miner, även om japanen inte är sprudlande glad och impulsiv, så är han eller hon inte otrevlig och sur på oss virrputtar som söker oss fram.
Det som slog oss just i rusningstiderna var att alla här inne i Shinjuko på väg till- eller från sina kontor var klädda i strikt mörka kostymer eller dräkter. På håll såg det ut som ett jättelikt begravningståg av människor som rörde sig framåt. 
Jag frågade Mia, mer än en gång; "Är det stadsbegravning?"
Tokyo är ett minne som inte sviker. Vill gärna tillbaka dit, höra ljud, känna dofter, möta människor, bländas av neon och känna spänningen i att vara i en verklig världsstad.

onsdag, april 08, 2015

Sumo-träning i Shibuya




Under vår resa till Japan för axakt ett år sedan tog vår japanske guide Jiro med oss till stadsdelen Shibuya för att få vara med om något som få turister får uppleva.
Nämligen sumobrottarnas träning, i vårt fall morgonpasset. Vi satt där på en liten avsats lite ovanför de stora kolosserna tillsammans med en litet franskt tv-team.
Brottarna visade tydligt med sina kroppsspråk att de inte var speciellt glada över vår närvaro, även om vi satt tysta som möss och försökte få våra kameror att inte höras.
Dessa stora offantliga jättebebisar har ett speciellt, alldeles speciellt sätt att träna på förstod vi.
Ledaren/tränare skrek till någon gång då och då, långsamt justerade brottarna sina rörelser, som ofta tycktes ske i slowmotion, men med en fantastisk balans och spänst, de stora kroppshyddorna till trots.
Hela tiden taktfasta slag med händerna mot ovansidan av låren, gav den rätta rytmen.
Svetten började rinna efter en halvtimme hos de flesta, men orken såg vi aldrig tryta.
Plötsligt efter kanske trekvart, utan att vi förstod något, var träningen över, alla lullade eller vaggade in i en bred dörröppning, säkerligen för en dusch och ett rejält skrovmål.
Vi vandrade rika på en ny upplevelse mot närmaste t-banestation och vårt Tokyo-äventyr fortsatte.