Summa sidvisningar

tisdag, april 21, 2015

600 km i timmen. Med tåg!




I Japan har man fart under hjulen. Eller magneterna rättare sagt.
Central Japan Railways har testkört ett maglev-tåg. Med sina sju vagnar kom tåget upp i den hisnande hastigheten av 603 km/tim svävande, bokstavligt talat, 10 cm ovanför "rälsen".
Tåget är alltså en svävare. Se här ovan hur magneterna fungerar, maglev är en förkortning av den tekniska betydelsen "magnetic levitation", ungefär magnetiskt svävande.

Shinkansen har sedan många år varit en förebild för andra nationer som vågat satsa på snabbtåg mellan huvudorter. Nu har Japan ambitioner att inte bara hitta köpare av denna teknologi utan även de vanliga spårbundna Shinkansen-tågen. Man blickar mot USA i första hand.

Men framför allt satsar man på det egna nätet. 2027 hoppas man ha en magnetlinje mellan Tokyo och Nagoya klar, Chuo Shinkansen Maglev, en sträcka på ca 27 svenska mil, med en i detta fall "begränsad" topphastighet på ca 500 km/tim så kommer de 27 milen att ta ca 40 minuter i restid.
En baggis.
Sedan kommer Tokyo till Osaka, en sträcka på 510 km, att ta en timme och sju minuter.
Hisnande.

Lycka till Japan.


måndag, april 20, 2015

Tokyos spännande höjder



Kommer man upp lite från gatunivån i Tokyo, så öppnar sig helt andra landskap, bilder eller vyer.
Spännande former som i de övre bilden här, tänka sig att arkitekterna lade ner möda på att göra en spännande avslutning på det höga huset, ett tak som ger mig känslor av fasetter, speglingar, riktningar. Pyramidformer som jag uppskattar, tänk om vi var lika djärva när det gällde att bygga nytt i vårt land.

Den undre bilden visar speglingar. En glasfasad speglar husen intill. Här är det riktningar som bestämmer, lite grönska speglar sig i det stålgrå, utan de gröna fläckarna skulle bilden vara mindre intressant, nästan död.

Tokyo för ett år sedan, lever inom mig.

fredag, april 17, 2015

Taira no Koremori, en kommendör.



När man besöker ett av Tokyos moderna museer stöter man ofta på den traditionella konsten.
Som denna docka, så vackert skulpterad och draperat klädd av den japanske konstnären Goyo Hirata, året var 1936.

Hirata levde mellan åren 1903 och 1981. Känd för sina dockskulptuer, han bildade en skola och många dockskulptörer har gått för honom.

Taira no Koremori är alltså en kommendör från tiden mellan 1160 och 1185 cirka. En av Taira-klanens härförare i den som kallas Genpei-kriget, detta under Heian-perioden i den japanske historien.

Alltnog, man blir hänförd över hur konstnärer idag blicka så långt bakåt, känner så starka band med tider som sträcker sig flera århundraden bakåt i tiden.

onsdag, april 15, 2015

Let´s Dance nästa år, vilka kommer?



Kul att spekulera lite. Fundera vilka deltagarna blir i nästa års upplaga av Let´s Dance i TV4.
För visst blir det en sådan? Efter säkerligen tio år med samma upplägg utan några förändringar eller förbättringar, med samma klichéer, upplägg och stressiga intervjuer. 
Allt för att var tioende minut slänga in ett 6 minuter långt reklaminslag. Stress, jäkt, flås och föga inbjudande.
Men ändå, sitter man där vissa fredagar och tittar, för några av deltagarna är inte akrobater, vältränade idrottspersonligheter eller kändisar från mediavärlden, utan det dyker upp någon "vanlig" filur då och då. Vem vet kanske Leif GW kommer, Göran Persson, Margareta Winberg? 
Gissningarna är många.

Gjorde några teckningar som jag vill visa här.


tisdag, april 14, 2015

Kulturarvet Nimrud är pulvriserat. jag gråter.



Detta var en gång ett bibliskt kulturarv, oersättligt, som nu krossats i miljontals bitar av terrorgrupperingen IS i Irak. 
De har avsiktligt, metodiskt och utan förbarmande eller respekt för för andras kultur eller religion vandaliserat Nimrud i den nordliga centrala delen av Irak.
Nimruds historia går över 3000 år tillbaka i tiden och enligt Bibelns gamla testamente var Nimrud en assyrisk härskare som lät bygga Babels torn. 



Med tryckluftsborrar, släggor och dynamit demolerade, smulade, sprängde man sönder hela detta minnesmärke av svunnen kristen tid i Irak. Det är inte första gången som IS går lös på kristna symboler och lämningar i dessa delar som de med brutalt våld lyckats erövra.
Det är med vrede som jag sett detta på TV, det är dokumenterat och dessvärre verklighet.
Dagens Nyheter kallar detta för Kulturell Terror, IS gör det för att visa att de kan och inte skyr några medel. De vill orsaka ökade spänningar, större motsättningar religiösa grupper emellan.
Skall man se något positivt i dammolnen efter deras sprängningar är det väl att IS i Irak är på reträtt, sakta men säkert möter en mer samlad och motiverad irakisk armé, bestående av både shia- och sunnis, upp med bättre beväpning och ett stort flygunderstöd från många nationer i regionen och andra länder.
Men skövlingen av kulturskatter pågår, IS mosar allt som inte stämmer in på deras fullkomligt orealistiska omvärldsbild.
Jag mår illa av detta, jag är förbannad och jag fördömer de som lämnar sina nya länder för att uträtta religiösa idioters perversa nycker och idéer. Förbjud dem att återvända.
Även världen mår illa av detta.
Vi lever nu, året är 2015.

fredag, april 10, 2015

Shinjuko, Tokyo för ett år sedan.





Minnena strömmar genom mig, minnen från det centrala Tokyo, Shinjuko-stadsdelen med den stora järnvägsstationen som själva hjärtat. 
Tänk själv, runt 3,5 miljoner resenärer dagligen, 36 plattformar och över 200 ut- och ingångar!!!
Shinjuko som helhet; ett centrum i en verklig världsstad som ändå inte var ett inferno, här flöt allt i relativt lugn takt, många var vi som vandrade trottoarerna fram och i korsningarna, när det blev grön gubbe, snällt och disciplinerat, precis som tokyoborna, gick över. Inga ilskna signaler, ingen risk för eget liv.
Ordning och reda, disciplin och lydnad. Vänstertrafik både på gator och trottoarer.
Rent och snyggt, inget klotter, ingen nedskräpning. Inget över huvud taget!!!
Många reklam- eller neonskyltar som med obegripliga tecken lockade, smala byggnader, låga byggnader och höga. Glas, betong, tegel, trä, kakel. 
Trådar, ledningar, stolpar, skåp tyder på att allt inte är nedgrävt.
Bilarna stod inte parkerade hur som helst, utan innanför de tydligt markerande vita linjerna, pilar, och tecken talade om även för den totalt obildade hur man skall gå, var man skall hålla sig.
Ordning och reda, disciplin och lydnad.
Tokyo är stort, riktigt stort, men gripbart, tack vare sina suveräna sätt att kvickt förflytta sig. Pendeltåg, tunnelbanetåg, snabbtåg, bussar. Allt på tid, tätt som hagel går tågen, inget krångel, information på japanska och engelska till alla, i högtalare och tydliga skyltar inne i tågen och på perrongerna. Risken att komma fel är obefintlig praktiskt taget.
Men det tar på krafterna, för det är långa gångar att vandra, många trappor att gå i eller färdas med rulltrappor. I rusningstrafiken är det riktigt trångt, trångt. Men inga vissa armbågar, till synes inga sura miner, även om japanen inte är sprudlande glad och impulsiv, så är han eller hon inte otrevlig och sur på oss virrputtar som söker oss fram.
Det som slog oss just i rusningstiderna var att alla här inne i Shinjuko på väg till- eller från sina kontor var klädda i strikt mörka kostymer eller dräkter. På håll såg det ut som ett jättelikt begravningståg av människor som rörde sig framåt. 
Jag frågade Mia, mer än en gång; "Är det stadsbegravning?"
Tokyo är ett minne som inte sviker. Vill gärna tillbaka dit, höra ljud, känna dofter, möta människor, bländas av neon och känna spänningen i att vara i en verklig världsstad.

onsdag, april 08, 2015

Sumo-träning i Shibuya




Under vår resa till Japan för axakt ett år sedan tog vår japanske guide Jiro med oss till stadsdelen Shibuya för att få vara med om något som få turister får uppleva.
Nämligen sumobrottarnas träning, i vårt fall morgonpasset. Vi satt där på en liten avsats lite ovanför de stora kolosserna tillsammans med en litet franskt tv-team.
Brottarna visade tydligt med sina kroppsspråk att de inte var speciellt glada över vår närvaro, även om vi satt tysta som möss och försökte få våra kameror att inte höras.
Dessa stora offantliga jättebebisar har ett speciellt, alldeles speciellt sätt att träna på förstod vi.
Ledaren/tränare skrek till någon gång då och då, långsamt justerade brottarna sina rörelser, som ofta tycktes ske i slowmotion, men med en fantastisk balans och spänst, de stora kroppshyddorna till trots.
Hela tiden taktfasta slag med händerna mot ovansidan av låren, gav den rätta rytmen.
Svetten började rinna efter en halvtimme hos de flesta, men orken såg vi aldrig tryta.
Plötsligt efter kanske trekvart, utan att vi förstod något, var träningen över, alla lullade eller vaggade in i en bred dörröppning, säkerligen för en dusch och ett rejält skrovmål.
Vi vandrade rika på en ny upplevelse mot närmaste t-banestation och vårt Tokyo-äventyr fortsatte.

onsdag, april 01, 2015

1 april 2014 i Kyoto, Japan. Idag för exakt ett år sedan.






Det känns nästan lite overkligt, overkligt att det idag - på dagen - är ett år sedan vi kom till Kyoto, den vackra och gamla kejsarstaden på den japanska huvudön Honshu.
Den dagen stod körsbärsträden i full blom, som här ovan ses längs Philosophers Path, Filosofernas stråk, kantad av körsbärsträd med något blekare blommor än vad vi är vana vid här hemma.
Men strömmen av besökande kyotobor. turister och skönhetslängtande människor i största allmänhet var strid. 
För oss frusna nordbor, det ganska kyliga vädret till trots, innebar ändå besöket i Kyoto med all den praktfulla blomningen en första aning om att våren var på väg.
Kyoto, med sin vackra kvarter, sköna trädgårdar, tradtionella byggnader och vänliga människor bjöd oss på en storstad utan hets och knuffar. 
Allt fungerade, där var rent och snyggt, bussar och tåg kom på tid, medan japanen i allmänhet var lite mer klurig, man visste aldrig riktigt vad han eller hon menade när de svarade ja och log eller bugade.

En dag framöver, vill jag och Mia gärna återvända till Japan och se mer av dess landsbygd, ta tåget till lite mer udda platser, ute vid havet, uppe i norr och kanske längst söder över.


måndag, mars 30, 2015

Betongsossen.


Stefan Löfven har det inte så lätt, han styr en minst sagt skakig och minimal minoritetsregering.
Hans handlingsutrymme är inte så stort, regeringspartnern ser till att begränsa det ännu mer.
Tack vare den sk Decemberöverenskommelsen, så kommer en rad mer eller mindre sneda och skattehöjande budgetförslag troligen att klubbas igenom.
Alliansen sitter genom överenskommelsen med bakbundna händer och kan inte grymta och gorma som de annars skulle göra. De sväljer och lider säkert?
Stefan Löfven med alla sina i och för sig goda intentioner sitter fast i en smet som han inte kan ta sig ur. En smet som Miljöpartiet rört ihop och som håller på att stelna.
Av S givna vallöften överges på löpande band - överskottsmålet, ROT, RUT, energiskatten är några av förra veckans svek.
MP gnuggar händerna, när de missat Förbifarten och troligen Bromma så fick de ändå glesbygdsborna att få betala mer för att ta sig till jobb, affär och samhällelig service.
Bra jobbat MP, det är ni som är asfaltspartiet nummer ett.

Så nu har Stefan Löfven i min bild här ovan blivit Betongsosse.
Han är faktiskt värd ett bättre öde, men MP och V, små minoritetspartier vet hur slipstenar skall dras och utnyttjar det in i minsta detalj, medan stora tunga S inte alltid hänger med i svängarna.

söndag, mars 29, 2015

En sjunkande fotbollsnation?


Jorå, frågan har full relevans.
Är vi rankade som 46:e nation i världen, befinner vi oss i en riskfylld situation, som fotbollsnation alltså.
Jag såg delar av kvalmatchen i Chisinau, Moldavien, det jag såg ingav mig obehagliga känslor och föraningar om att vi kommer att få det tufft framöver.
Motståndet Moldavien var svagt, men Sverige lyckades inte utnyttja det spelmässiga övertaget vad gäller att förvalta det i mål och målchanser.
Zlatans turnick vid en målvaktsutspark var inte frukten av snygga kombinationer, tvärtom det var en försvarsmiss av det grövsta slaget som gav oss 1-0.
Det höll sig till det vara några minuter kvar då vi fick en straff och gjorde 2-0.
Men eftersmaken, den kändes inte annat än sur.

Men, solen går upp även i morgon bittida, Sverige kan kanske vända på steken och prestera bättre, för sämre än så här, ser man knappast fotboll på klubbnivå här hemma.

Kom igen nu grabbar. Tro på er själva, slappna av och ha kul. Då vinner ni resten.

fredag, mars 27, 2015

Allmän värnplikt - svar, ja kanske det?


Lite spetsad rubrik, men nog sviktar det med den svenska försvarsförmågan, när främmande ubåtar kan gå i näst intill ytläge ända in till Lidingö utan att våra flottenheter upptäcker dom eller stoppar och driver bort dom. Ett exempel.
Flygvapnet är lite mer på alerten. Var uppe och följde fyra ryska maskiner i förrgår, alla fyra med sina transpondrar avslagna. De skiter fullkomligt i allt vad gäller säkerhetstänk.
Armén försöker få medel att placera några hundra man på Gotland, men vi har ju Hemvärnet, som väl får anses upprätthålla någon form av försvar om olyckan skulle vara framme.
Nu diskuteras någon typ av mer eller mindre allmän värnplikt igen.
Allt landar naturligtvis i hur mycket det kostar och hur stort hotet är eller om det anses växa?

Jag gjorde med anledning av denna debatt denna teckning, idag finns den i DN i ganska så stort format, det gläder mig att de är på hugget och kastar in lite pinnar i den militära brasan.

Jo då, jag gjorde mina 11 månader på KA3 i Fårösund, så jag kan både packa en ryggsäck, putsa skor och bädda.
De unga grabbarna idag, kunde undvika sittsår, surfplattor, nosringar och förfrusna rumpor om de fick lära sig lite av vad vi fick lära, eller....?

måndag, mars 23, 2015

Saltöknen Salar de Arizaro i Argentina.


Den här konformade toppen Cono de Arita, inte speciellt hög, bara 122 meter över markytan.


De foton du ser här är tagna av Sergio Pugliotti, som på den här sidan visar upp en serie hisnande bilder från en resa längs Anderna på gränsen mellan Chile och Argentina. Gå in och titta, det är värt besväret.

Hur som haver ligger den här saltöknen uppe i nordvästliga Argentina i hörnan som gränsar till Chile, området heter Puna de Atacama, Atakama-öknen minns jag, men det var länge sedan jag stötte på den. Men här är den igen.
Saltöknen Salar de Arizaro är Argentinas näst största och faktiskt världens sjätte största!
Områdena här uppe i nordväst är rikt på mineraler som järn och koppar. Men även marmor finns här. Och salt naturligtvis. 
Det är glesbefolkat, träden är få, grönskan lyser i stort sett med sin frånvaro, rent ökenlandskap med andra ord.
Men här finns tecken på mänskligt liv, bl a Salta-Antofagasta-järnvägen och den regionala vägen 27.



Argentina är stort, Argentina är mäktigt, Argentina är mångfald, Argentina är natur och upplevelser, jag har alltid längtat dit och drömmer nu om att bl a få resa med detta tåg in i Chile och därifrån få fortsätta vidare söderut, med Anderna på min vänstra sida (öster) och Stilla havet på den högra (väster).
Drömmar är till att förverkligas.

söndag, mars 22, 2015

MTR Express utmanar SJ.


SJ har varit herren på täppan på baslinjen Stockholm-Göteborg, men inte nu längre.
I går lördag när jag var på väg till Flemingsbergs station för att resa hem till Läggesta, då swischade den röda pilen MTR Express förbi, premiärdagen visade det sig vara, kanske andra eller tredje tåget för dagen?
Men jag såg det.
Rött och grant, något man ser. Efter år med silvergrå och tämligen anonyma X2000-tåg.
MTR-koncernen är ett Hongkongbaserat företag, ett av världens största tågoperatörer med tåg rullandes i Asien, Australien och Europa. Sedan 2009 driver de Stockholms tunnelbana.
Verkar som Göteborgslinjen blir den första i ett försök att få in foten på den nordiska tågmarknaden, där det finns luckor att fylla och regeringar som medger konkurrens.

onsdag, mars 18, 2015

How can one forget Thailand?







It is now seven years and a few months since we last visited Thailand.
Memories of that beautiful country comes across my mind almost daily, especially when the weather here get´s ugly and chilly.
That is far from the case today, and still Thailand pops up calling for attention.
These snapshots are just a quick-pick in the iPhoto album.
They represent nothing special or any particular moment or memory, just Thailand.
In fact we are looking at the possibility to return to this lovely country the coming winter. But it depends, as always, on health and how thin or thick the wallet feels in the pocket?

Enjoy Koh Chang.


måndag, mars 16, 2015

Menige Henry Miller Lancer´s röst för hundra år sedan.



I en känslosam artikel i australiska tidningen ABC News finns förutom berättelsen om den australiske menige soldaten Henry Miller Lancers öde under första världskriget, en tämligen unik röstinspelning gjord, tror man sent 1914, möjligen tidigt 1915. Troligen det förra eftersom han pratar om julen.
Inspelningen gjordes i Kairo, i vars närhet den första australiska infanteri-battaljonen tränade/övade innan den skickades vidare till krigets fasor i Turkiet och västfronten i Frankrike.
Rösten är klar och tydlig och han pratar långsamt och eftertänksamt som om han var nära de sina.
Tre och enhalv minut lång är hans hälsning.
Det här "inspelade brevet" är unikt, det enda som finns kvar från de australiska soldaterna och kanske t o m i hela världen.
Som ni kan läsa i artikeln så skadades Henry M Lancer två gånger i Gallipoli, efter att ha återhämtat sig och utnämnts till löjtnant så förflyttades han till Somme och västfronten där.
I november 1916 mejades han ner av tyskt maskingevärseld i leran vid Somme. Så grymt och så oändligt långt hemifrån.

Henry Miller Lancers röst finns kvar än i dag. Klicka dig in på sidan här uppe och lyssna på inspelningen, den får mina historiska nerver att dallra av medkänsla och vemod. 


lördag, mars 14, 2015

Michael O´Leary - den flygande fjanten.


Visst kommer du att säga att jag är avundsjuk på en framgångsrik affärsman och hur han lyckats lura 80 miljoner passagerare årligen,  att betala mycket mer än de tror att de betalar, lockade av det falska budskapet - lågpris.
Men Michael O´Leary är en slipad diamant på många sätt, dels försöker han framstå som folklig, uppknäppt skjorta, avspänd kroppshållning ända tills han ifrågasatt, genast blir han plump och språket sjunker under bältet.
På bilden, tagen 3013 inför en fotografering av bolagets almanacka 2014, paraderar han med några av sina anställda flygvärdinnor.
Vilka troligen inte hade något val när de blev ombedda att ställa upp.
Skulle någon av dem yppa minsta kritik blev det foten direkt, liksom det blir för de piloter eller andra ombordanställda som dristar sig till att kritisera allt från flygsäkerhet till arrangemang och förberedelser vid en flight, passagerarnas väl och ve (service).
Vill man som Ryanairanställd kritisera något måste man göra det anonymt och med förvrängd röst.
Facklig anslutning är utesluten.

Visst, jag har flugit Ryanair, i brist på annat.
Till Riga och från Skavsta till Mallorca och åter, vilket också definitivt blev den sista resan med detta bolag, allt blev fel.
Ingen mat att köpa dyrt ombord, bara chips. Avgång från Palma 19.40. Framme på Skavsta hölls vi i 50 minuter i kabinen, motorer och AC avstängda, mitt i juni en varm sommarnatt. Upprorstämning.
Det blev mitt avsked till Michael O´Learys stolta skapelse.
Men säger du - du får det du betalar för.
Pyttsan, den här flygningen gick på närmare 4 tusen var för Mia och mig, bokad tre månader i förväg. Alla andra direktflyg fullbokade.
Så den bleke fjanten förlorade många framtida kunder den sommarnatten på Skavsta.

tisdag, mars 10, 2015

Cricket upset down under.




First of all - I know practically nothing about cricket.
But - nevertheless, when there are headlines all across the non-cricket-playing-world that a wonder happened down under yesterday, I just simply had to read a little about it.
The Cricket World Cup is being played in Australia and New Zealand for another few weeks.
And what is the upset I am so thrilled about?
Bangladesh beat England and sent them out of the final stages (?) of the Cup.
At the Adelaide Oval. 
As I said I cannot refer to any scores, overs or runs or whatever, I just can tell you that this is like Iceland or FYR Macedonia would eliminate Germany or Brazil in the Soccer World Cup.
And now Bangladesh will travel to the most famous cricket ground of them all, the MCG, Melbourne Cricket Ground, where some of the matches, correct me if I´m wrong, in the play-offs will be played.
The English team will probably return home disguised as a party of platypuses. 
Go Bangladesh, from now on I cross my fingers for you.

The pictures are from the ICC (World Cricket) homepage. Thanks.


torsdag, mars 05, 2015

Airbus A350 XWB på besök i München


En av Airbus fem testplan av typ A350 XWB har varit på besök på München International Airport.
Något som jag mer än gärna uppmärksammar här, hon anlände i en av de snyggaste, tuffaste designutförandena jag skådat, i vad som förefaller vara lite dis eller gråväder.
Observera att mönstret bygger på bokstaven X från XWB, X:et står för Extra (Wide Body).

Det var den 27 februari hon anlöpte München, Lufthansa näst största nav i Tyskland, bolaget har beställt 25 A350 XWB. Ombord på denna flygning fanns bl a 90 internationella journalister, som dagen efter ankomsten inbjudits till Airbus årliga resultatredovisnings-konferens.

Ett par siffror avslutningsvis, denna maskin är designad att ta 315 pax, samt har en ungefärlig räckvidd på 14,800 km. Inte illa.
40 olika flygbolag har tecknat order på 780 maskiner av denna typ.

För mig är hon en skönhet, både i form och grafiskt utförande.

Oljeproduktionen i USA faller.


Tyvärr, alla ni som tror/trodde att USA var på väg att bli oberoende av importerad energi, här kommer intressanta siffror som visar på att så inte alls är/blir fallet.
Art Berman har i en artikel, som bl a Aleklett´s Energy Mix idag redovisar och som jag gärna vidarebefordrar ut till alla intresserade, redovisat att den amerikanska oljeproduktionen i juni i år förmodligen kommer att ha sjunkit med runt 600,000 fat per dag.
Beräkningar som görs utifrån det s k "rig counts" som görs regelbundet, d v s man räknar antalet borrtorn, vilka minskat ganska så dramatiskt sedan oljepriset började falla.
I denna artikel redogör Art Berman för de olika skiffergas- och oljefälten i USA, där produktionsnedgången liksom det fallande antalet borrtorn är påtagligt.

Ta dig gärna lite tid och begrunda dessa siffror.
Vad de tyder på? Vad jag, genom Kjell främst, förstår så handlar det om olönsamhet med dagens oljepriser, att hålla borrningarna igång eller söka nya källor.

tisdag, mars 03, 2015

Union Pacifics monstertåg, drygt 5,6 km långt.


Vi som bor här, ganska nära västra stambanan, ser då och då ett godståg skramla förbi.
Inget fel i det, men skall man se godståg får man nog korsa Atlanten eller ta sig till Australien, möjligen Sibirien.
På bilden ser du Union Pacifics så kallade monstertåg, ett testtåg, där man bl a ville kolla funktionen av multipla dragkrafter.
Nio (9) General Electric Evolution AC tolvcylindriga turbodieslar pustade och slet, moderna effektiva, miljövänligare än sina föregångare och utsläppsvänligare likaså. Tre lok i täten, tre i mitten och tre längst bak.
vad hade de på kroken? 295 boggievagnar, lastade med 618 skepps-containrar, vilket motsvarar ungefär 15.500 ton.
Om ni inte tror mina ord här, varsågod och se Youtube-videon här som är en mäktig uppvisning i konsten att frakta gods.

Tågets längd har ni säkert ropat framför skärmen: 5.632 meter, dryga 5.6 km!!

Det här testtåget gick den 10 januari 2010, en söndag genom delar av södra Kalifornien och vållade i efterhand en del kritik för att det skulle ha kunnat vålla trafikstockningar pga sin längd vid övergångsställen alt järnvägskorsningar.
Märk väl att det enbart gick på dubbelspårig linje, det finns inga mötesspår långa nog att ta emot ett tåg av denna längd, det finns inte heller några regler som säger hur långt ett tåg får vara.
USA i ett nötskal.


måndag, mars 02, 2015

Boris Nemtsov avrättad i Moskva.



Har man fel åsikt om hur landet styrs och sköts, ja då råkar man illa ut, riktigt illa ut.
Som Boris Nemtsov, regimkritikern i Ryssland, som i lördagskväll med fyra skott kallblodigt sköts ihjäl i centralaste centrala Moskva. Nära Kreml.
Han kom och gick på en bro, en stor skåpbil kryper sakta efter, kör plötsligt upp, den övervakningskamera som filmat det hela ser inte vad som händer bakom skåpbilen, samtidigt dyker en personbil upp, även den stannar och även här är detaljerna oklara.
Mörker, avstånd, skymd sikt gör att ingen kan fastställa hur många de var, mördarna.
Boris Nemtsov skulle publicera välgrundade fakta om att Ryssland visst är militärt involverade i det som sker i Ukraina, då avrättas han av okända. Att dra paralleller är inte svårt.
Nåra timmar efter dödsskotten tränger polis in i hans bostad och beslagtar dator, hårddiskar och annat som kan innehålla känsliga, för Ryssland och Putin avslöjande uppgifter.
Klimatet i Ryssland hårdnar.
Regimkritiker mördas, detta är inte första gången.
Precis som ISIS så kör regimen med skrämseltaktik, att få människor tysta genom terror och våld.

Vem, vilka vill umgås med sådana nationer och personer? Inte många.

Teckningen ni ser här gjorde jag i stort sett samtidigt som jag nåddes av nyheten om Nemtsovs död.
Teckningen är skickad till DN.


onsdag, februari 25, 2015

Junkers Ju-52, en gammal bekant.


På den här bilden ser du "Tant Ju", en äldre skönhet i Lufthansa dekor över hansastaden Hamburg. Dit kom den efter många år i Ecuador och USA, det krävdes dryga 4000 arbetstimmar för att få henne i skick som ny, men i Hamburg har man energi och ett jävlar anamma.

Men nu till the BIG STORY - JAG HAR FLUGIT EN Ju 52!!!
Jo det har jag.

Gammal är äldst, jag är vad jag förstår två år yngre än Tant Ju, men en syrra (kanske fler?) till henne ägdes av Ahrenberg-flyg under femtiotalet. Den flög kvällstidningar Stockholm/Bromma - Jönköping.
Min släkt i Stockholm var bekant med Albin Ahrenberg himself och en dag så tillfrågades min mor, inte   jag, om jag skulle ha lust att åka en vända med tidningar till Jönköping?
Jag tackade givetvis ja, och blev på Bromma placerad på telegrafistens plats till vänster i maskinen längst fram precis bakom cockpit.
Tant Ju:s släkting var inte snabbheten själv, utan gled fram i en fart på något över 200 kmh om jag inte minns helt fel, låg höjd och ett sjuherrans oväsen från de tre motorerna.
När tidningarna lastats av, tror jag, lastades post ombord och vi flög åter till Bromma.
För mig som (kanske) trettonåring var det en stor svindlande upplevelse jag fått vara med om.

När nu min käre vän Lars-Erik i Sydney skickar en länk till ett reportage och en serie bilder i der Spiegel så blev jag påmind, kände hur stoltheten pumpar inom mig. Ryggen rätas upp.

Jag har minsann flugit en Ju 52, vem mer har gjort det???