Varför säger du Afrika?

Ja just det, varför säger du Afrika?

Vad menar du egentligen?

Min nästa fråga är, säger du exempelvis "....hörde du om fabriken som rasade i Asien?"

Nu har du lite betänketid.

Näh, det gör du inte, för du säger "...hörde du om fabriken som rasade i Bangladesh?"

Varför säger du då "...hörde att Bildt och några andra ministrar var i Afrika i förra veckan?"

När du lika väl i detta exempel kunnat byta ut Afrika mot Sydafrika eller Kapstaden?

Det här är några exempel på att vi fortfarande betraktar den jättelika kontinenten Afrika som en helhet, kulturellt, ekonomiskt, etniskt mm.

Det är faktiskt en världsdel med 55 (femtiofem) länder och med en befolkning på runt en miljard!!!

I Afrika finns idag sju av tio av världens snabbast växande ekonomier, vilket kommer alla människor i de regionerna till del, på ett eller annat sätt, förr eller senare.

Afrika är inte bara våld, korruption, inbördeskrig, våldtäkter, AIDS och naturkatastrofer.

Det är en kontinent med många länder, alla med sina förutsättningar, sin historia, sina förhoppningar, sina ideal.

I de delar som vi kallar Sub Sahara Africa, SSA, den del som ligger söder om Sahara är utvcklingen i snabbt framskridande.

Går du i centrala Kigali Rwanda, Maputo Mozambique, Gaborone Botswana, Kapstaden Sydafrika, Windhoek Namibia, Lusaka Angola eller några andra av de stora eller medelstora städerna så när du tittar dig om så skulle du lika väl kunna vara i Europa.

Det är inte bara lerhyddor, röd sand och dansande innevånare som då möter dig.

Gå in i en shoppinggalleria och du möter 80 sorters olika frukostflingor på hyllorna i snabbköpet, folk som lutar sig ut från balkongerna i sina lägenheter, bilar som pilar fram och trängs med andra, rastauranger om är fyllda, Starbucks, KFC (om det nu är något att sträva efter?), men de finns där som i vilken annan del av världen som helst.

Detta vill jag att ni skall förstå. 

Afrika är rikt, Kina har insett det och investerar stort, sedan lång tid tillbaka, för att skörda från stora och oexploaterade naturtillgångar och råvaror som finns under jordskorpan, Kina  bygger vägar, skolor, bostäder, idrottsanläggningar vilket i sin tur ökar innevånarnas inkomster och möjligheter att få jobb.

Allt medans vi tror att afrikaner dansar och sjunger. Eller ligger i bakhåll med machetes.

Inget vara mer fel.

Kina vet och avvaktar (på gott och ont), vi bryr oss knappast.

Det finns orättvisor, klyftor djupa som canyons, men där finns också hopp och tro på framtiden, man är inte mätt, däst och loj i tron att allt ordnar sig - som vi européer.

Man rör sig i snabb takt - framåt.

Africa´s on the move.

Bilder från Kapstaden, en helt vanlig stad. Olle Q

Giraffen

Stoltast, värdigast och ståtligast av alla stora afrikanska djur, tycker jag giraffen är.

Visst har elefant urtida drag, liksom noshörningen.

Men de som bokstavligen höjer sig över mängden är, som sagts, giraffen. Men det räcker inte att bara se den på bild, det är först när man ser den i verkligheten som man uppfattar just den värdighet som de tycks skrida fram med.

Den långa, resta halsen berättar om stolthet, det vackra ansiktet, det fint tecknade mönstret i hudens päls, de lugna stegen. Lugnet personifierar detta djur, precis som det gör elefant och noshörning.

Giraffen har sju halskotor, människan sju. Men vi är kortare. 

Vad spelar det för roll när vi ändå kan registrera och dokumentera våra halskotskompisars leverne i en stor nationalpark i Namibia i mars 2013.

Är håret huvudsaken?

Ja en del tycks anse det.
En del lägger en förmögenhet på att förskönas på toppen.
Tveksamt om det är värt priset, för få är väl de som fäster någon större betydelse vid om man är flintis eller inte flintis. Eller lite däremellan.
Trodde Wayne Rooney att han skulle bli en bättre fotbollsspelare?
Trodde Silvio Berlusconi att han skulle få det lättare att bryta ner ännu yngre brudar?

Ja jag vet inte, man kan ju alltid spekulera kring det och ironisera som på den här bilden.

Själv då? Jo när jag var 23 kom Lotta, en arbetskamrat fram till mig i ett ärende och i förbifarten sa hon "Olle, gu´vicket hål du har i nacken."
Först trodde jag att det var på skjortan eller vad det nu var?
Lotta sa inget mer, utan gick och där satt jag och funderade. Så småningom gick det upp för mig att hålet var en fläck på huvudet som höll på att avhåras.
De där hygget däruppe växte sakta, men inte så farligt att de bekom mig, eller bekommer mig.
Idag ser det ut ungefär som för 10-15 år sedan, gråare men inte så skalad att jag lider.
Men jag blir lite fundersam över vissas fåfänga.

John Kerry och Fredrik Reinfeldts slipsar

Titta på denna bild som Henrik Montgomey/Scanpix tog i dag under en presskonferens om hur överens de var i stort sett i alla frågor.
Men det är inte det eller något ev spörsmål där de kan ha skilda synpunkter som får mig att lägga upp dessa båda herrar på min blogg, utan det är av ett helt annat skäl...

...nämligen att de, i stort sett har identiskt lika blå kulör på sin slipsar?
Olika knytning av slipsarna, av vilken jag väljer John Kerrys. För det är så jag själv knyter slipsen min.
Men är det en slump att slipsarna färgmässigt är så på pricken lika?
Eller är det modet?
Synd bara att Kerrys kostym är lite mer marinblå än Reinfeldts aningen mer mörkt stålblå. Annars  hade de varit som ett uniformerat par där uppe på podiet.

Spelberoende?

Många pratar om olika former av beroende som kan drabba vem som helst av oss, om man inte är på sin vakt och har spärrar.

Ett av de mer undansmusslade och skämmiga beroendena lär vara spelberoendet.

Personligen känner jag bara till ett fall i min bekantskapskrets, ett uppenbart fall, där inget annat än just

beroendet av att få skulderna man åsamkat sig själv "på fötter igen" måste ha varit anledningen.

Det var så flagrant att alla såg det, men ingen sa något.

Skammen var högröd.

Spänningen, förhoppningen och den pirriga väntan på att rätt siffror skall falla på plats är naturligtvis en stor ingrediens i beroendet. 

Men efter en tidig euforism så kanske det blir, skuldkänslorna på grund av de skulder man oundvikligen drar på sig, som driver en vidare?

Ill: Olle Q ©

South Africa, like a beautiful abstract painting.

I simply can´t put my memories of South Africa aside, constantly being reminded of what I experienced there in a much too short period.
Take this picture as an example, on the plane flying northwest from Cape Town to Windhoek in Namibia, just south of the border, drawn by the Oranje River.
Looking down you find the most amazing pictures you could dream of, abstract landscapes, even better (?) than the best abstract paintings.
The beauty is stunning, down on the ground it´s probably not as nice, dry and hot and tough conditions for vegetation and animals, so let´s forget that and just take this image in.
And. Never ever say that you don´t "understand" an abstract painting, take a look at this shot of nature, do you have to understand what you see?
No I thought so.
Meaning, you don´t really need to understand an abstract painting either, when you, let´s take an example, enter the Mark Rothko room in Tate Modern, London, just sit down, take what you see in to all your senses and nerves, enjoy and digest it.
Just like, I´m sure, you do with this "painting."

Constantia High, en vingård i utkanten av Kapstaden.

Efter vår utflykt till Kirstenbosch Botanical Garden var det nästgårds att kvista över till Constantia High för att smaka på deras viner.
För oss med några år på nacken klingar ordet Constantia inte så bra, alkisar som inte hade råd med annat drack Cap Constantia minns jag, kanske i brist på även annat än pengar?

Allt nog, det var med viss tveksamhet jag, med mina minnen, klev in på den lilla vingården några mil ut från Kapstaden. Det var hett, säkert runt +35C och det lockade inte till att smutta på viner.
Men, vi placerades ute på en lång veranda väl skuggade av tak och stora träd och med en stor vattensamling nedanför oss.
Det kändes plötsligt riktigt svalt och skönt.
Sju viner fick vi smaka av, en vit Chardonnay, ett bubbel och resten röda med främst Shiraz men även Sauvignon och några syafrikanska druvor vars namn jag inte minns.
Men det jag minns var en 2006 Constantia High Malbec!!!
Kommer du över det - köp!!!
Kanske det det bästa röda vin jag smakat, vi köpte en flaska utan ruinera oss, men här hemma kostade 2004 års Malbec cirka 250 kronor.
Mia tog en bild bland vinfaten, vi var alla bemålade av en servitör på restaurangen.
Likt en aborigin med prickar vid tinningen.
Ett minne att väl bevara.

DN - det var en gång en tidning...

.....med sida upp och sida ner med eftertextannonser, allt från bostäder, bilar, resor, nöjen till allt som ett hem kunde bli av med eller vilja köpa/beställa, ja vitvaror, sängar, utemöbler, barnvagnar, hantverkare osv osv.
Som sagt eftertexten som kom efter sportdelen och familjesidorna var diger, massor med små, lite större upp till skapligt stora annonser skulle pressas in på varje sida.
Å brådis var det oftast, hur som haver så hade man en lösning på problemet då det blev oönskade gluggar på sidorna - passbitarna.
Eftersom jag satt på DN:s Tecknarstuga, gjorde jag en första omgång med illustrationer som anknöt till eftertextannonsernas innehåll. Det kördes ungefär 1972-1978/79.
När en ny copywriter i slutet av sjuttiotalet kom in så bestämdes det att hon skulle skriva helt nya texter och till dem krävdes det ca 140 illustrationer.
Jag blev handplockad till uppdraget och tackade ja.
Hade jag fått royalty för varje publicerad teckning, hade jag idag varit i samma klass, ekonomiskt alltså, som Ingvar Kamprad och grabbarna.
Men jag tog betalt för nedlagd arbetstid. DN var inte goda att förhandla ersättning med.

Vissa dagar kunde det finnas 15, 20 kanske 30 passbitar i tidningen, gånga det med en upplaga på dryga 300 000, år efter år, så nog blev man mångfaldigad allt.
Kanske en av Sveriges mest publicerade tecknare?
Troligen.
För efter "min period" på kanske 20 år, så minskade sakta antalet annonser, upplagen började dala så sakta och när de teckningar jag gjort fasades ut kom några försök till ersättare, inget fel på dem, men tiderna hade nu förändrat sig till något nytt.
Datorer, sedan internet, därefter Blocket mm gjorde att mina "ersättare"inte fick den skjuts som de var värda.
Jag publicerar här en hög en-spalts-plugg.
Klicka på den kan du läsa Helenas text också.

Pyongyangs folkliga transportmedel.

Jag tänker inte raljera över vad Nordkorea visar upp, men tillrättalagt och styrt, för att ge en, ur regimens ögon sett, riktig bild är det naturligtvis.

Men hur skall man annars komma över bilder som visar det dagliga livets vedermödor att transportera sig själv. Jag kan det inte, mycket få andra kan.

Så håll till godo med detta som finns på Svensk-Koreanska Föreningens hemsida. Den får ni leta reda på själva, jag länkar inte den i detta inlägg.

Något klotter går inte att spåra på dessa bilder, skulle någon ägna sig åt det hänger huvudet löst.

I det previlegierade Pyongyang är det naturligtvis lätt, där finns tunnelbana, spårvagnar och bussar.

Eller så går många, ofta långa sträckor, eller så cyklar de till och från sina arbeten, skolor eller träningar för The Mass Games. 

På landsbygden lär det vara svårare, där finns förutom ett antal tunga fordon, mestadels hästskjutsar, cyklar eller så gäller det att gå. 

Jag har ingen klar bild över transportväsendet i detta stängda land, men en sak kan jag säga, att det finns motsatser.

Jag har tillbringat några veckor på sistone i Kapstaden och Windhoek, Namibia. 

Och vad finner man där?

Jo en total, i det närmaste, avsaknad av allmänna transportmedel och dessdå fler bliar och för de sämre bemedlade gäller att gå till fots eller om man har tur, att sätta sig på cykeln.

Gör inga politiska jämförelser mellan Nordkorea å ena och Sydafrika och Namibia å andra sidan, för där skiljer ljusår, en kommunistisk totalitär regim kontra två demokratier, dock med lite svaj på demokratibegreppet när det gäller majoriteten av Sydafrikas provinser.

Trevlig helg!

Tiggarplågan

Nu lyfter jag bladet från munnen och uttrycker mina egna åsikter om vad som möter mig fram för allt i Stockholm - tiggarna.
I alla åldrar, kvinnor och män, strategiskt utplacerade (av vem?) och med uppgiften att inte i första hand få in några ören till sig själv eller sin slavdrivare utan för att ge alla som vänder bort blicken eller bara passerar - ett dåligt samvete.
Men jag har slutat med att diskutera med mitt samvete, jag passerar och bannar de som sitter som spindlar i nätet och bokstavligt håvar in merparten av det som tiggs ihop.

Det är inte mycket bättre på tunnelbanan, jag åker den kanske 2-4 gånger i månaden, varje gång, jag lovar varje gång står någon, eller kommer någon och spelar en trudelutt.
Väl inövad och repeterad, efter en, kanske två hållplatser kommer handen, burken eller koppen stickandes framför min underjordiskt transporterade kropp.
Jag ger inget.
Jag går inte på något om pengar till en kopp kaffe.
Jag avskyr den organiserade tiggarverksamheten som förstör bilden av Stockholm.

Jag mötte inga tiggare i Kapstaden, även om det är en stad där tiggare vore mer naturligt förekommande, om man så vanvördigt kan uttrycka sig?
Jag mötte inga tiggare i Windhoek, Namibia, där klyftorna också är djupa.

Men i Stockholm finns de, de få som är hemlösa och utslagna har det svårt, men hur skall jag på väg från punkt A till B, kunna urskilja vilka som är riktiga tiggare, när det fraktas in nya "låtsas-tiggare" dagligen?

Punkt - slut.

Lautaro Parra är död.

Det är med stor sorg i hjärtat jag vill meddela att Lautaro inte längre är med oss, han gick bort för några dagar sedan efter en tids sjukdom.

Ett liv är släckt, en röst har tystnat, en sträng har upphört att vackert och vibrerande ljuda, en penna skriver inte längre. 

Jag och Mia besökte Lautaro för några månader sedan, då var han liggande men till synes vid ganska god vigör, han sa att han inte var rädd för döden, utan mötte sitt slutliga ögonblick med öppna ögon och utan ångest vad jag kunnat förstå.

Jag saknar dig Lautaro, vi hade en så fin kontakt, så ömsesidigt fina känslor för varandra. Må du nu vila i frid och veta att du aldrig glöms bort, att dina toner alltid ljuder och dina ord för evigt finns inpräntade.

Birgitta, Mia och jag finns, vid din sida.

Lautaro. Vila i frid.

Dessa ord här nedan skrev jag i september 2010 som en liten hyllning till Lautaro.  

Vill gärna presentera en god vän, har länge tänkt att Lautaro skulle få en plats i min blogg och nu är det dags. Lautaro kom för många år sedan till Sverige som politisk flykting, han slog så småningom ihop sina påsar ihop med vår kompis Birgitta Brorström som är både en bra konstnär, men också en stor sångerska, med rötter djupt i den latinamerikanska musiken.

Precis från den värld som Lautaro kommer - musikens hemtrakter.

Lautaro betraktas som en av Latinemerikas bästa gitarrister, utsedd till Chiles, Puerto Ricos, Kubas och Argentinas bästa gitarrist.

När man hör honom kan man nästan vara tondöv och ändå bli hänförd över hans fantastiska känsla för gitarren som instrument, men också musiken som det känsligaste av känsliga uttrycksmedel.
Hans huvudinstrument är en requinto, en ljusare stämd gitarr avsedd ofta som ett soloinstrument.

Lautaro är en härlig person, en varm och godhjärtat mästare som det känns bra att få berätta lite om.

Han är bror till Violetta Parra som han turnerade med i Europa redan under femtiotalet.

Han har förutom Chile även bott i Argentina, Japan, Kina och numera Sverige.

Men hans latinomusik har han aldrig svikit, tack och lov för det.

Foto: Olle Q ©

Ålderdomens bitterhet?

Ja det är inte lätt att åldras och se hur de unga allt mer tar för sig och dominerar på alla ställen man dyker upp, utom möjligen då i närheten av la´gårn intill oss?

Visst minns jag (vi) pjattar, mods, knuttar, punkare...??...men sen tar det slut i mitt minne, vad alla ungdomsrörelser heter eller klädmoden symboliserar under de senaste årtiondena letar jag just nu förgäves efter i mitt minne.
Googla? nej det blir för enkelt.

Vi som nått 60+, pensionen eller 70+ och drygt det, ser med viss förundran på ungdomens oblyga "Gällivarehäng", eller de karriärsträvande trettioåringarnas allt för små och trånga kostymer.

Vi fnyser, kommenterar och fördömer i ensam tysthet, eller tillsammans med andra i vår egen ålder.
Innerst inne rör det sig nog om en viss saknad av att inte själva var en av dem?
Kanske en form av avund?
Att inte ha framtiden framför sig längre.
Utan snarare bakom oss.
Varför skulle vi annars bry oss om häng eller krympta kostymer?d
Det räcker med att rannsaka sig själv och tänka tillbaka.
Jag minns de trånga tröjor och byxor man skavde på sig under sjuttiotalet, säkert gav de anledning till kommentarer från dåtidens pensionärer, vilket dock inte påverkade en själv, vi var kungar, vi var i karriären, vi var på toppen och styrde allt efter egna behov och behag.

Därför bör teckningen som pryder detta inlägg vägas in i det jag säger i texten och inte enbart tolkas som förakt och bevittnat förfall.

Men vi har i alla fall livserfarenhet och införskaffade kunskaper, samt en viss vishet.
Det räcker långt.

Lion Air slår på stora trumman.

I Airbus veckobrev som kom för en tid sedan fanns bla det ganska maffiga meddelandet att indonesiska Lion Air beställt flygplan så det förslår - ett tag.
Eller vad sägs om....
....234 flygplan, ja - 234 flygplan ur Airbus A320-familj. På ett bräde!!
På bilderna här ovan ser du A320neo, 109 av dessa medeldistansare beställdes utöver 65 A321neo och 60 A320ceo.
Lågprisbolaget är nya som kunder hos Airbus och det feta kontraktet undertecknades i självaste Elyséepalatset i Paris där Frankrikes president Hollande jämte de VD:arna för Airbus och Lion Air var närvarande.
Ja detta var veckans dos av flygnyheter!

Robert Mugabe, långlivad och långsträckt i Windhoek.

Genom i stort hela Windhoek, huvudstaden i Namibia, sträcker sig huvudgatan Independence Avenue, kantad med butiker, banker, kontor, ambassader, regeringskanslier, restauranger och allt annat som hör en huvudstads huvudgata till.

Parallellt sträcker sig Robert Mugabe Avenue, med vissa regeringsförvaltningar, landmärket Christus Church (Tyska kyrkan) och bostadsbyggnader, kontor, affärer, verkstäder och allt annat som hur en stor gata till.

Denna Robert Mugabe Avenue är 10 kilometer lång! 

Börjar i öster vid Conception Street, vilket har fler betydelser men bl a Befruktning, undrar om de menade Befruktningsgatan?

10 kilometer väster ut löper denna aveny ihop med Independence.

10 kilometer är långt i en stad på runt 300 000 innevånare.

Hör här, vilka gator som korsar denne zimbabwiske despots aveny:

Nelson Mandela Avenue

Luther street

Fidel Castro street

Sam Nujoma Drive (Namibias förste president 1990 - 2005)

Laurent Desire Kabila street (Dem rep Kongos president 1997, mördad 2001)

Jason Hamutenja Ndadi street (Grundare av Namibias befrielsefront SWAPO)

Sean McBride street (Irländsk regeringsledamot, stabschef för IRA på Nordirland)

När man hör dessa namn, kan man förstå att Robert Mugabes namn finns med, han symboliserar befrielsen av Syd-Rhodesia 1980, som då blev nuvarande Zimbabwe. 

När det blev Namibias tur att få sin suveränitet 1990, var Mugabe fortfarande rumsren sett ur ett antikolonialistiskt perspektiv och naturlig att förära ett gatunamn.

Sedan smutsas hans gloria i allt snabbare takt, för att idag inte existera alls.

Det räcker med att titta på bilden här under, som är Mugabes matsal, för att förstå att han inte längre är den förebild han en gång var.

Zimbabwe, förr Afrikas kornbod, är idag i misär, lantbruket är slaget i spillror, infrastrukturen likaså, den politiska ofriheten är total, folk fängslas och sitter utan advokater eller rättegångar tills de i princip är ihjälslagna eller har svultit ihjäl. Korruption, svarthandel och en superinflation som slog den inhemska valutan i krasch är andra delar av ett land i totalt förfall.

Robert Mugabes land.

                            

Trots detta heter en av de största gatorna i det demokratiska Nambias huvudstad - Robert Mugabe Avenue. För mig är det absurt, ett land, en stad som döpt om så många gator till frihetskämpars namn, att de då inte kan byta en gång till, om ett namn, som Mugabes, fläckar ner själva bilden av en annars mycket vänlig och fin liten stad?

Nyckelsjön den 25 april 2013

I morse, ganska tidigt för att vara oss, tog vi en promenad längs Avla- och Nyckelsjöarna.

Detta i solsken, glittrande isbefriat vatten och till ackompanjemanget av bofinkar, sånglärkor, grågäss, sångsvanar och en storlom.

Ljuset var bländande, vilket är så svårt att återge med en kamera, jag har försökt, så håll till godo med dessa tre.

Det blev en paus vid Bengt och Birgittas sjöbod, några klunkar vatten och var sitt äpple, innan vi tog oss hem igen.

Men en så´n här dag är berikande för kropp och själ och det som ligger djupare än så inom en.

Pelikanen tar för sig...

Lars-Erik i Hurlstone Park, Sydney möter pelikaner stup i kvarten när han tar sina promenader längs Cook River, men en annan stackars krake träffar, i bästa fall, på dom på ett zoo eller som här, halvtam i Walvis Bay, Namibia.
Werner tog oss på en katamaranutflykt, ut i Atlantens kustband, bland sälar, sjölejon, div måsar och så några pelikaner.
De spanska girigt rovfiskande fartygen förmörkade horisonten bakom ryggen på mig
Och det stod faktiskt en schakal i vattenbrynet med framtassarna i saltvattnet, han hade tagit sig ut längs den långa sandtunga som utgör en del av den enda naturliga hamnen längs hela Namibias långa Atlantkust.
Förmodligen hade han bespetsas sig på något i fisk- eller fågelväg, men eftersom han inte kunde skyla sig bakom några buskar så var dom utsikter tämligen små.

Alltnog, denne pelikan som från början var lugn och stillsam, fick plötsligt fart på sig när Werner plockade fram fiskhinken för att mata ett sjölejon som tagit sig ombord.
Pelikanen blev ännu en som bespetsade sig på vad havet ger.
Pelikanen krävde fisk, pelikanen fick efter vissa hot - fisk.
Pelikanen hade ett namn som Werner nämnde, men det är bortglömt. Tyvärr.

Werner som studera fartygsteknik i Walvis Bay var en fantastiskt rolig och underhållande guide, han bjöd på Jägermeister, vitt vin, mousserande vin och öl i ett ständigt flöde.
Plus seafood av olika sorter, ja bjöd och bjöd, det ingick i utflyktspriset.

Islossning

Nyckelsjön i kvällsljus för två dagar sedan. Den murkna, blågrå isen ser minst sagt opålitlig ut.
Efter att ha täckt vår sjö så länge är det nu dags för den att vika undan och ge syre och ljus åt alla levande varelser där nere, för att inte tala om vattenytans levande vågor och speglingar som gör dagen lättare och mer positiv att möta.
Om några veckor är det dags att ro ut och fiska med Bengt, man kan ju alltid inbilla sig att gösen väntar på att få komma upp och sprätta och fräsa lite i stekpannan.

Jokes of the week from Down Under.

Peter FitzSimons, a Sports Columnist at Sydney Morning Herald is a true joker, how about these two?

In the late 1980s, I was invited to speak at a debate in Whangarei, New Zealand, against the notion ''Kiwis are smarter than Aussies.''

I thought I did rather well, until their once-was-prime-minister Sir Robert Muldoon blew me out of the water, saying, ''FitzSimons, don't you understand that it is a recognised fact that every time a New Zealander emigrates to Australia, it lifts the average IQ of both countries?''

And here is the other one, which really didn´t make me laugh, just thought it´s funny, but for those who haven´t read it, here it is in full print:

A handsome young man and a beautiful girl meet and it is love at first sight. They immediately get married and go on their honeymoon.

On their wedding night, the bride goes into the bathroom to freshen up. Unfortunately, she has a case of bad breath so severe she has to take a powerful drug to control it.

She is about to take the drug when she decides it best to let her husband in on her secret now. So she returns to bed without taking it.

Her husband then goes into the bathroom to freshen up. In a curious coincidence, he has a problem with foot odour so offensive that it requires a special preparation to keep it under control. He is about to apply the preparation when he decides it best to let his wife know about his problem, because she will find out about it sooner or later anyway. He skips applying the preparation, returns to bed, grabs his wife and gives her a big kiss.

She says, ''Honey, there's something I have to tell you.''

''OK,'' he says, ''but I already know what it is. You ate my socks.''

Thank you Peter for letting me cite your column.

Even Swedes must learn about Aussie jokes, when they are at it´s best.

Read more: http://www.smh.com.au/comment/kiwis-are-on-the-right-side-of-history-20130420-2i6td.html#ixzz2R5LmIeHn

Afrika är inte det Afrika vi tror att det är.

Det här är bilder från Afrika, från en kontinent som inte bara är misär och elände. Utan tvärtom inger hopp och tro om en bättre framtid. 

Just nu pågår en stor utställning på Liljevalchs konsthall i Stockholm, med Jens Assurs fotografier, han har satt en lite klurig titel "Africa is a great country," förmodligen för att locka och även retas lite?
Jag har själv inte sett den och tänker inte, kan inte, recensera den.
Men jag har förstått av reaktionerna att den bild han visar inte stämmer överens med den gängse bild vi svenskar i gemen har.
Artikeln och ett mindre bildspel finns på DN Kultur värd att ta del av och kanske sedan även ett besök på Liljevalchs.
Nu har Jens Assur varit runt i många länder i Afrika och vill med sina ibland jättelika fotografier få oss att förstå att Afrika, inte är det Afrika som serveras i våra media.
Till viss del kanske, men inte i det stora hela.
Snarare tvärtom.
Han säger att vi sitter med en trettio år gammal syn på vad Afrika är, om man nu kan sammanfatta en hel jättelik kontinent, med sådan mångfald, i ett svep.

Vi sväljer, eller värjer oss.
Detta är något av vad som serveras oss; inbördeskrig, epidemier som AIDS mm, korruption, envåldshärskare, översvämningar, våldtäkter, flyktingläger, etniska motsättningar, religiös fanatism, barnsoldater, svält, torka, elände och åter elände i det oändliga.
Och visst finns det, det finns gott om det, men inte överallt, långt ifrån överallt.

Tror att det är detta som Jens vill berätta om och som faktiskt även jag vill berätta om.
Han vill berätta om det moderna Afrika, med en ekonomi som växer snabbt och där demokratin sakta sprider ut sig, han vill berätta om det nya Afrika, det gamla känner vi redan.

Jag och Mia har precis återkommit från en månads vistelse i sydvästra Afrika, vi hade förmånen att få resa med en liten grupp vars ledare har besökt Namibia flertalet gånger och även bott där i omgångar.
Genom hennes bekanta, vita och svarta och alla schatteringar däremellan kom vi landet mycket närmare än om vi enbart kommit som hotellgästande turister med safaris som huvudintresse.

Vi bodde tidvis privat och inte minst, vi träffade många "vardagliga" namibier, både privat och i deras yrkesroller inom konst- och kulturområdet.

Detta ger mig en chans att försöka bekräfta för er alla tvivlare därute, Afrika är inte det Afrika som media serverar oss dagligdags.

Det Afrika vi mötte i Sydafrika och Namibia, var moderna, fullt fungerande samhällen, visst, med både sina för- men även nackdelar.
Det klart mesta vägde över åt den positiva sidan, för den negativa delen med klasskillnader, inkomstklyftor, kåkstäder och brister som för oss besökare var uppenbara, försöker man faktiskt göra något åt.
Vad gör vi i Rosengård och Tensta? Minimalt.
I det demokratiska Namibia och i den demokratiskt styrda Västra Kapprovinsen i Sydafrika gör man vad man förmår för att minska klyftorna, framför allt då i Namibia.
Och detta märktes även för oss som högst tillfälligt gjorde små nedslag i ett detta hörn av Afrika.
Vi märkte det främst genom nybyggnation av hus till de med mindre inkomster (eller kanske ingen?)

Den värme, det intresse och den nyfikenhet som mötte oss, gjorde mig ofta rörd till tårar.
Möten jag aldrig kommer att glömma, blickar som berättar om hopp och tro på något bättre.
Love and peace, var ord, avskedsfraser.
Små gåvor, starka handslag. Glädjen att mötas.
Vi berördes av stoltheten över sina länder, över sin plats i tillvaron.
Sitt sätt att röra sig, att möta blicken, att prata öppet och att ge en kram, är också outplånliga minnen.

Afrika känns.

Från +36C till +18 på några få minuter!

Denna bild är tagen cirka 30 minuter från Atlantkusten, i den allra nordligaste delen av Namiböknen.

Den grusade vägen är spikrak, telefonstolparna står en en stram och oklanderligt rak linje, tills hägringarna får dem att sväva eller lyfta.

Vänstertrafik råder i landet, men möten är få och då de kommer så ligger dammolnen tjocka som självaste Londondimman i den vindstilla luften.

Vi är på väg från grottmålningarna i Twyfelfountain via Sorris Sorris och Uis till Swakopmund vid Atlantkusten.

Vad vi först trodde var en bergskedja och som, på bilden här, visar sig så tydligt ovan sanden är i själva verket dimmoln, som bildas när Atlantens kyliga luft möter öknens hetta. 

Erongodelen av Namiböknen visade som sagt på +36C. 

Redan vid ankomsten till Henties Bay föll bilens termometer som en isklump.
Ner till +22C för att när vi kom fram till Swakopmund och Ben och Elnas hus, beläget precis intill kusten, hamna på +18C.
Alla vi i gruppen frös som skälvande hundar och det vara bara att plocka fram tröjor, jackor och fleecevästar.
Efter tre veckor i ständig sol och torr hetta är blåsiga +18 rena minusgraderna.
Efter några timmar anpassade sig våra skandinaviska kroppar till de nya väderförhållandena och friska vindar uppskattades, men attan vad skönt det var att fara tillbaka in i värmen igen efter fem dagar i Swakopmund och Walvis Bay.

Snälla rara, uppfatta inte detta som gnäll och jämmer, det är bara en redovisning av att termostaterna i våra till åren komna kroppar inte alltid reagerar på direkten.

When Gerard Depardieu peed on the floor.

This is was the Travel section of the Telegraph has to say about "Weird reasons for delaying an aircraft." And I quote:

"A flight from Paris to Dublin was delayed for two hours after Gerard Depardieu urinated on the floor. The plane had been waiting to take-off when the portly French actor demanded to use the loo. After cabin crew refused, he decided to go on the carpet. The jet was forced to return to the gate so staff could clean up. "You could tell he'd been drinking," one passenger claimed."

Thank´s the Telegraph for letting us in behind the curtains, guess this, nowadays Russian chap, had to pay for the clean up. And congratulations Mr Putin, you have gotten yourself a friend with good manners.

Min sida av Slussen - rätt sida av Slussen.

Någon gång i livet vill jag sprida min personliga uppfattning om vad som är geografiskt rätt plats.
Det är Södermalm, tryggt beläget söder om Slussen.
Bara att höra den ljuva sången eller melodin i orden Maria Magdalena är ljuvligt, för just i Maria Magdalena församling är jag född, på Wollmar Yxkullsgatan, då det begavs sig var det.
Men den händelsen sitter i, med åren har min samhörighet Södermalm, oavsett vad jag bott/bor för stunden blivit allt mer betydelsefull och viktig att trumpeta ut. Som nu och här!
Visst finns det stänk av ironi i det, men stoltheten är vida större.
Mina rötter rycks inte upp så lätt, några trådar finns kvar  där nere i den södermalmska myllan, även nu då jag fortfarande bor på rätt sida Slussen, söder om Slussen, men inte på Södermalm.
Utan i Södermanland, vilket låter rätt skapligt det också.
På Södermalm finns också platser jag minns som barn och ung i Sofia och i Högalid, där finns Hammarby IF som är Söder och folket där är Bajen.
Där möter Högalidskyrkan med sina två vackra torn besökare söderifrån och kommer man vattenvägen in så tornar både Sofia och Katarina kyrka upp sig som stolta landmärken.
Allsång på Skansen som ses av miljoner människor har alltid Södermalm som en bakgrundskuliss.

Kliver jag aldrig över gränsen, jo ofta, men som senast när jag skulle bjuda på födelsedagsmiddag på en restaurang, blev det på Södermalm, allt annat var otänkbart. Men visst jag strosar i Gamla stan och i centrala Stockholm lika gärna, men hjärtat finns alltid på Söder.
På rätt sida.

Omar åmar sig...

Omar Mustafa har blivet sossarnas kvarnsten efter invalet i partistyrelsen förra helgen.
Denne Omar som egentligen skulle ha suttit perfekt, en muslim, en invandrare i S:s partistyrelse, så mångkulturellt och perfekt i mediasammanhang.

Som Åsa Linderborg så träffande beskriver diskussionerna i styret "...vi behöver en musse, in med Omar..."
Nu blev det så olyckligt för partiet att denne Omar Mustafa inte bara erkänt sig som islamist utan även varit inne och tassat bland de radikalt antisemitiska kretsarna.
Bland annat har han bjudit in två egyptier till Sverige och en islamistisk konferens här, dessa inbjudna är uttalade antisemiter, läser och lyssnar man till deras uttalanden är det som att höra en muslimsk Geert Wilders, ja t o m värre.
Skrämmande retorik, där Israel skall förgöras, judar som mördar kristna barn och dricker deras blod och en hel del andra hemskheter om det hotande judiska maktövertagandet av hela världen!!!

Stefan Löfwen vrider sig i obehag över att behöva ta i denna stinkbomb som infekterat hans parti.
Omar Mustafa lär slingra sig ur sina garn och förklara sig rumsren, men skadan har redan skett.

Alliansen hade ett par liknande fall 2010, dock handlade det om svarta jobb och skatteundanflykter, men det sved illa för dem då, de kom över det och det gör säkert även sossarna.

Men Omar Mustafa lär få krumbukta sig länge innan han kommer tillbaka till salongsfäiga miljöer igen.

Malaysian Airlines A380 flyover

För lite drygt en vecka sedan pågick 2013 års Langkawi Flyg- och Marin utställning.

Som ett extra dragplåster fick bolagets mäktigaste maskin, en Airbus A380 göra en sk flyover, eller överflygning kanske det kallas på svenska?

Eskorten var inte fy skam heller, fyra ryskbyggda Sukhoi Su-30MKM från det Malaysiska flygvapnet, eller som det lite mer storslaget heter på engelska the Royal Malaysian Air Force (RMAF.)

Tag del av detta och njut, allt här i livet är inte det som framförs på vägar och vatten.

Titta upp då och då.

Sveriges goda relationer med USA under nittonhundratalets andra hälft.

Visst är det så att Sverige alltid haft en speciell relation med stormakten USA.
Detta alldeles oavsett den politiska retoriken i våra respektive länder, under dimridåer av misstänksamhet och tidvis förakt, har den informella diplomatin alltid funnits, likväl som den formella. Det ömsesidiga förtroendet har väl varit lite kantstött men inte värre än att samtal förts och tankar utbytts. Beslut har åtlytts. Tystnad har rått.
Om man läser dagens artikel i Dagens Nyheter så förstår man att inte ens Kalla kriget var ett hinder för kontakter, trevanden, hänsynstagande och respekt.
Wikileaks Kissinger-rapporter är välgörande att ytligt ta del av, vår oskuld visar sig allt oftare vara befläckad och nedsolkad i kanterna.

Det kan vara nyttigt för ett folk som vårt, vilket under andra halvan av nittonhundratalet såg socialdemokratin som en garant för en bländande vit neutral stat, att upptäcka att så inte riktigt var fallet.

Det smusslades med vapenaffärer både här och där, Indien kanske inte minst, men även i andra mer suspekta länder prasslades det med sedlar och viskades det bakom stängda dörrar - utom den till Washington.

Grådask kallar jag detta!

315 000 för en 20 dagars privat flygresa?

Det finns något som heter Captain´s Choice, det australiska flygbolaget Qantas Boeing 747-400 lämnar den 26 april Sydney på en lyxig 20 dagars tur till Syd- och Mellanamerika.

En privat långflygning i ordets rätta bemärkelse.

Har du 315 000 kronor att spendera, så sätt dig i första klass och njut sedan av tango i Buenos Aires, de mäktiga och öronbedövande Iguazufallen, svängiga Rio, lite antika Havanna på Kuba, en tur på Panamakanalen, Galapagosöarna djurvärld, Lima i Peru, inkastaden Cuzco och högt belägna Machu Picchu för att sedan avsluta på mytomspunna Påskön, innan det bär av hem till Sydney igen.

Tycker du första klass är lite väl dyrt, så varför inte välja De Luxe Economy? 174 400 står det då på  prislappen, lite billigare men ändå inte trångt, då Qantas valt att inte fylla planet som vid ordinarie flygningar.

En och samma besättning är med hela vägen, bara det.

Lyxigt? Ja, men för den som har en plånbok som tillåter lite extra utsvävningar varför inte sväva ut till detta sydamerikanskt äventyr?

Platser kvar?

Vet ej!

Kolla med flygbolaget.

Scania dominerar totalt i Namibia!

Efter att ha åkt dryga 250 svenska mil i Namibia, på alla typer av vägar och underlag, kan jag som svensk stolt konstatera att Scania lastbilar dominerar på ett förkrossande sätt.

Hade inte räknat med att dagligen och stundligen bli påmind om Södertälje under våra färder i sydvästra Afrika.

En höftning jag gör är att, runt 70% av de tunga fordonen man möter är Scania, som nummer två kommer Volvo, Mercedes dyker upp då och då, liksom MAN och DAF. Japanerna är representerade liksom några udda kinesiska märken.

Vad som är vanligt bland de tunga bilarna är att majoriteten är flakbilar, de täckta släpen är färre.

Ofta ser man bilar som fått förskjutningar i lasten och står kraftigt lutande längs de flacka "dikeskanterna." 

Förmodligen dåligt surrad last? Knappast beroende på krokiga vägar, för de saknas nästan helt, de flesta vägavsnitten i detta vidsträckta land är spikraka.

Den övre bildens lite sämre kvalitet beror på att den togs genom vindrutan.

Namibias palett från ovan.

Att flyga mellan ex Kapstaden och Windhoek i Namibia är som att flyga över ett enormt konstverk.

Spännnande former, obeskrivliga färger och rörelser i naturen som vi inte är vana att se, kan man med lite tur fånga genom fönstret på flyget.

Hoppas dessa tre representanter för Karas, Namaland och Hardap kan ge dig en uppfattning om skönheten som sträcker ut sig därunder.

Den undre bilden kan kräva en förklaring, i DN idag beskrivs just hur dessa cirklar blir till, det är termiter som bygger inte på höjden, utan en slags laguner för att den lilla fuktighet som finns skall stanna innanför "murarna."

Läs själva och begrunda, jag har ingen annan förklaring till dem, även om de ser så välorganiserat utplacerade så är de nog trots allt ett verk av termiter.