Summa sidvisningar

söndag, december 21, 2014

Kim Jong-un och Vladimir Putin. Vilket par.

Hänförda och gråtande kvinnliga soldater klamrar sig beundande fast vid ledaren Kim Jong-un.
Tack EPA (European Pressphoto Agency) för en bra bild.

Så når oss då nyheten som inte så många trott den skulle komma, men som å andra sidan inte överraskar. Nordkoreas ledare och diktator Kim Jong-un har bjudits in på ett officiellt statsbesök till Ryssland och Vladimir Putin.
För Kim Jong-un kommer det bli kanske den största propagandistiska framgången i hans karriär, något som han kommer att ta som intäkt för att hans land respekteras och anses fint nog att få trampa samma röda matta som Putin i maktens korridorer i Kreml.
Korridorer som en gång i tiden, en större tyrann än Kim Jong-un, Josef Stalin vandrade upp och ner i, sugandes på sin pipa, planerande hur många och vilka av hans närmaste som skulle tas av daga nästa dag.
I Kim Jong-uns beryktade och dokumenterade fångläger dör fångar som flugor, av svält, tortyr eller köld. Deras brott? Kanske ett ord som ifrågasatt nationens politik, ledarens ord, släktingens fängelsevistelse, säkerhetsbrister på arbetsplatsen eller vad det nu kan vara. 
För där finns alltid något som angivarna, tjallarna kan peka på och få en granne, en arbetskamrat fängslad, många för gott.
Vladimir Putin, vad tjänar han på detta? 
Jo han markerar kanske att Nordkorea också står som en av USA:s starkaste kritiker, att Nordkorea förfogar över ett överdimensionerat försvar som kan utgöra ett hot mot USA, en stark bundsförvant i öster, när Europa och väst sviker och utfärdar sanktioner på löpande band, när Saudiarabien dumpar oljepriset och rubeln faller, ja då måste man hitta kompisar med samma skumma syften som man själv ruvar på. Då blir det en herre som exempelvis Kim Jong-un.
Inget förvånar mig längre.
Jag blir vare sig ledsen, rädd eller förbannad, bara mer klar över hur politik på världsnivå idag fungerar, eller är det så att det inte fungerar?



tisdag, december 16, 2014

Nazimens offer 1939.



Den tyske fotografen Hugo Jäger, en troende nazist hade tredje rikets frikort till de stora nazistiska partimötena, till arméernas framskjutna positioner. Han fångade på bild det som Hitler ville se, rikets storhet och överlägsenhet, han lär ha blivit berörd av Jägers foton.
De remarkabla när vi nu ser dem här ovan, är de är i färg, året är 1939 alltså 75 år sedan.
Nu har Fownews.com gjort dem tillgängliga och jag tror inte att de kastar en hord med amerikanska advokater på mig för att jag tar mig friheten att sprida "deras" bilder.
Jag tar risken.
Dessa bilder berör, för vi vet alla med facit i hand vad som hände med de judar som syns på bilderna, vilket de inte visste när bilderna togs.
Den äldre mannen på övre bilden, med sin skrynkliga jude-stjärna på bröstet samspråkar, tillsynes, under gemytliga former med några officerare.
Återigen, året var 1939.
Vilket tydligt framgår av den undre bilden, tagen i Kutno utanför Warszawa, de unga kvinnorna ser "ganska välmående" och glada ut, fortfarande i kläder som inte röjer deras situation bakom taggtråd och ofrihet. Vem vet om de plockats ut för att visa motsatsen till de verkliga förhållandena som rådde i gettot.
Hitler ville säkert inte få sina stunder i läderfåtöljen förstörda av plågade ansikten.
Alltnog, dessa två bilder berör mig, jag har läst Mila 18 och Upproret i Warszawa, så jag har ett hum om hur det kom att utveckla sig under åren som följer 1939.
Vill du ser fler bilder klicka här och tänk på vad nazismen orsakade i form av ondska, död och plågor. Ett folk, det judiska var nästan på väg att förintas från Europas karta, men spillror blev kvar och idag är de på nytt utsatta för förföljelser och hat.
Samtidigt med dessa rader vill jag påminna alla om den andra våldsideologin som samtidigt också ägnade sig åt tortyr, förföljelser, fördrivningar och massdöd - kommunismen.
Två ideologier som har mer gemensamt och de olikheter som skiljer dem åt.
Ett faktum som idag glöms bort i debatten om nazism, fascism och jihadism.
Kryptokommunisterna kryper lågt för att slippa bli sedda, men alla med huvudena på skaft inser även den faran, nazism och fascism är redan avklädda i dagens debatt.

lördag, december 13, 2014

Gubbar är också människor.



När man själv kommit upp i åren och ser på livet som varit, så kan man bara konstatera att det är inget att göra åt att det fortsätter i samma oförminskade hastighet fram till stupstocken.

Mina gubbar, som bara poppar upp, utan växtverk eller sömnlösa nätter, får väl personifiera min situation och relativt höga ålder. 
Även om det inte är rena självporträtt så är mycket hämtat ur egna erfarenheter, upplevelser och inte minst - observationer av mina jämnåriga kamrater.
Ja, det blir, sorry Gudrun Schyman, mest gubbar som jag ritar. 
De är lättare att förvränga, överdriva och rent av vanställa, än vad det skulle vara om jag kvoterade och gjorde varannan damernas.
Kvinnan, för det första, vill jag inte vrida till lika mycket som jag gör med gubbarna, det är av respekt och för att undvika kritik. 
En kritik som jag vet skulle komma, oavsett om det jag gör är satir, humor, skämt eller bara på skoj, det skulle komma ändå. Jag har stöt på det tidigare, vid flertalet tillfällen, då antalet kvinnor inte lika många som männen, men sällan för att de överdrivits i form eller på annat sätt.
Jag har då slingrat mig ur det hela med just det enda försvar jag har; det är svårare att göra karikatyrer av kvinnor än män. Och då pratar jag karikatyrer som näst intill är lyteskomik.
Det finns drag av det i en del av mina teckningar, om man vill misstolka dem, det skulle aldrig gå om det vore gummor och inte gubbar.
Kanske jag skulle testa och se?
Vi får se.
Men trösta er med, jag som gubbe ser mig själv som en vanlig människa. 
Vare sig mer eller mindre.

torsdag, december 11, 2014

Arbetsmiljön blir lidande


Inte en dag passerar utan att arbetsmiljön eller säkerheten på arbetsplatserna diskuteras.
Väggar rasar och dödar två, en kläms tilldöds mellan lok och vagn, fallolyckor, klämolyckor, andra för sin hörsel eller syn skadad av olika anledningar.
När man sedan hör hur nonchalant det mesta på ex en byggarbetsplats behandlas, frågor som rör de anställdas säkerhet och ytterst deras liv, ja då blir man stum.
Ändå står byggnaderna kvar, men skadorna hos dom som uppförde dem plågar och består.

Vi blir fler och fler, det betyder ett större behov av bostäder för oss alla, de skall komma till genom enklare regler och mindre byråkrati sägs det. Samtidigt poppar risken för att färre kontrollanter och tillsyningsmän ger sämre trygghet och säkerhet för de som skall bygga bort bristen på bostäder och arbetsplatser.

Tur man inte är politiker eller i byggbranschen.

tisdag, december 09, 2014

Nature is abstract.




It doesn´t need much arguing, it´s clear that Mother Nature is the best gallery of them all.
End of story.


fredag, december 05, 2014

Namibias djurvärld

Kudu

Häger

Mås

Giraff

Trots alla alarmerande rapporter om en hänsynslös tjuvjakt på främst elefant och noshörning i Afrika, men även flodhäst. så finns det strimmor av hopp.
Nationen Namibia är ett av dem, av alla deras naturparker är det i endast ett fåtal som jakt tillåts och då främst på springbooks och gazeller av olika slag. Detta land har fått ett erkännande av FN får sin viltvårdspolitik, de verkar vara stolta över att få förvalta de mäktiga djuren och det lilla jag sett tyder på att parkvakter och beskyddare av de hotade arterna gör sitt yttersta.
Namibia är ett ödsligt, vidsträckt, med stora öppna ytor, få människor bor här, skogarna finns mest uppe i norr på gränsen till Angola och Zambia. 
Detta faktum talar för att det är svårare här än i regnskogsområden att som tjuvjägare smyga sig på sina "måltavlor".
Dessa bilder tog jag, med undantag för måsen och hägern, i Etoshas mäktiga nationalpark, fåglarna vid Atlantkusten i Swakopmund.

måndag, december 01, 2014

Året var 1972.

1972, är i alla fall vad jag kan rekapitulera. Kan ha varit på höstkanten närmare julen 1971 också.
Men spelar roll?
När jag för några veckor sedan, efter över 40 år fick se dessa bilder igen, blev jag både glad, rörd och fundersam.
Glad för att se glädjen hos oss, rörd för att se Matte nere till höger som gick bort den 1 september förra året och fundersam över var Inger Gustavsson håller hus och vad hon pysslar med idag?

Bilderna togs på den berömda Bryggan som band samman Dagens Nyheters och Expressens byggnader i Marieberg.
På den Bryggan höll DN:s Tecknarstuga hus, här producerades det annonser till tidningens annonsörer, här gjordes det internt material till DN och en del annat i skaparväg.
Det skrevs, det layoutades, det tecknades, det retuscherades, det klipptes och klistrades och framför allt det festades.
Festandet som kom till spontant kvällstid plus den goda sammanhållningen oss kollegor emellan smittade av sig på bättre utförda uppdrag och åtaganden, vi roade oss, men jobbade dess då hårdare däremellan. Cheferna morrade eller klagade aldrig, de visste att de fick dubbelt igen.

Matte var retuschör och layoutkille med bl a Broddman, Nilsjohan som kunder, Inger var också klipp- och klisterprinsessa, min roll blev illustratörens och då och då även layoutarens. Matte och jag delade rum.
Tecknarstugan hade som mest runt 18 tappra soldater i tjänst, många trotjänare, få dagssländor.

Vill dela med mig av något jag mer eller mindre glömt, eller snarare inte tänkt så mycket på under senare år.

PS! Nå´n som vet var Inger G är, hör av er.



torsdag, november 27, 2014

Rising sea levels, bull.....


Note dear followers, this is a cartoon:
This guy portraided here, simply is of the opinion that the issue of rising sea levels or not, is crap.
Let me quote him: "The question of rising sea levels is bullsh-t talk, I never have a leak outside the house."
Now it´s up to you to judge if he has a point or should be ignored and forgotten.

onsdag, november 26, 2014

Arthur, a stray dog has touched my heart.

Photo/Krister Göransson/Peak Performance

All you out there, you simply must read this story in Mail Online, Daily Mail´s online newspaper.
We here in Sweden, first heard about Arthur, with two legs remaining of the tough competion in Eucador.
Adenventure Racing World Championships is nothing for a  beaten, bleeding and scared dog, but he was fed a meatball before the continuation of a 20 mile trek.
He swallowed the meatball and decided to become the fifth member of the team for the rest of competition. 
The rest can be red in the Mail. Don´t miss it. Arthur is today staying in a dog quarantine near Stockholm, and is reported to be well and are today expecting the first visit from one of his team-mates. 
Two weeks ago, he was trying to avoid to be beaten, hiding, starving and without all self confidence, today to be treated well, fed and able to move around without being hit by sticks or belts.
Welcome to our part of the world Arthur. You are a tough guy.

måndag, november 24, 2014

Delta beställer från Airbus


I en pressrelease den 20 november tillkännager Airbus att Delta Airlines, beställer 25 exemplar av den sprillans nya A350-900 XWB och 25 A330-900neo också den den senaste versionen av 330.
Och här pratar vi om fasta order.
Delta är amerikanskt, men är inte rädda att beställa europeiskt för det, flyger idag 169 Airbus -maskiner av varierande typ, heder åt dem.
Precis som europeiska bolag ofta beställer amerikanska Boeings.

Några ord om Delta; 80,000 anställda och cirkus 165 miljoner passagerare årligen ligger på deras palett.

Några ord om Airbus; idag har de totalt över 1,300 beställningar på A330, varav runt 1,100 är levererade. A350 har i skrivande stund 750 orders liggande. Qatar Airways blir först ut, leverans i dagarna och i januari så sätter Qatar in den första maskinen på Frankfurt.

Det händer saker hela tiden i flygvärlden, beställningar kommer och då och då blir det tal om avbeställningar.

söndag, november 23, 2014

JFK och Kubakrisen till minne.


Det är 51 år sedan John F Kennedy brutalt mördades i Dallas.
Skotten i Texas gick som en chockvåg över världen, ett år efter att JFK fått Nikita Chrustjev av beordra sina missillastade fartyg på väg mot Kuba att vända.
Det året var 1962 och jag skulle precis mucka från min militärtjänstgöring i Kustartilleriet på norra Gotland, men därav blev inget, den veckan då världen stod på randen till ännu ett världskrig, fick vi som skulle få åka hem, snällt stanna kvar i beredskapsläge.
Hade vi då haft den tillgång till information som idag sköljer över oss, hade vi säkerligen blivit skraja och undrat om vi någonsin skulle få komma hem igen.
Nu visste vi inte så mycket, radion fanns och TV fanns också, vi lyssnade och tittade men fattade nog inte hur stora riskerna var.
Allt nog, Krusse backade och fartygen fick återvända hem igen, förmodligen till Leningrad eller Kaliningrad. Fidel Castros missiler och raketer nådde inte fram.
Och vi återvände också hem.

Året efter sköts John F Kennedy.
Jag och Kerstin, nygifta satt på flyttkartonger i vår nya lägenhet på Terrängvägen i Västertorp i Stockholm, när Kerstins mor ringde och berättade att de skjutit Kennedy.
Vi kopplade in vår radio och lyssnade, på Arne Thorén och andra. Ganska kort efter det kom dödsbudet. Chocken briserade och rädslan kom tillbaka.
När sedan strippklubbsägaren Jack Ruby inför tv-kamerorna smög fram bland vakter och polis och knäppte Lee Harvey Oswald, skrevs tv-historia. Aldrig hade ett "så viktigt mord" direktsänts och setts världen över.

Ja åren har gått, fortfarande lever vi i den sk västliga världen i fred, kommunismens hot är borta. Nazismen sprattlar lite här och där, fundamentalistiska rörelser inom islam begår illdåd, men här hemma är det fortfarande ganska lugnt och fredligt.


onsdag, november 19, 2014

2 december 2009.







För snart fyra år sedan, den 2 december 2009, hände säkerligen något riktigt ovanligt - solen kom fram. Jag minns inte, men kamerans minne minns.
Och idag, precis som jag plockat fram denna serie med bilder från 09, så vad händer då?
Jo tam´ej sjutton tittar inte solen fram igen!?!
Dagens datum är alltså den 19 november 2014.
Hoppas att ni får glädje av vad som gladde mig för fyra år sedan, ljuset, frosten som bet i metall och trä.

Idag har jag krattat löv, med ryggont som resultat, vi har begrundat rosenknopparna och plockat persilja till en smoothie.
Ingen frost, men vi får väl se....framöver.

Photos/foton: Olle Qvennerstedt ©


tisdag, november 18, 2014

13,804 km. 15 timmar.



I slutet av september, måndagen den 29 närmare bestämt, landade Qantas flight 7 på Dallas-Fort Worth International Airport, efter en 15 timmar lång nonstop flygning från Sydney.
Fullbokad med 484 passagerare hade Qantas stora dubbeldäckare A380 då tillryggalagt modiga 13,804 kilometer.
Skulle tro att det för de flesta, om inte alla, innebar en viss befrielse att få sträcka på benen, jo visst hade de 14 som satt i första klass och de 64 i business haft tillfälle att sträcka ut sig, men ändå, att få gå och sätta fart på blodomloppet igen, skadar aldrig.

Hur som haver, med denna A380-jungfrutur blev detta också världens längsta flygning, tidigare hade en annan A380 rekordet, Emirates på sträckan Dubai-Los Angeles.

För Qantas del flögs denna sträcka med Boeing 747 tidigare, men då var det inte nonstop, pga motvind på tillbakaresan gjordes en mellanlandning i närbelägna Brisbane för bränslepåfyllning innan man fortsatte till Sydney. Lite onödigt kan tyckas, men säkerhetsbestämmelser är till för att följas och finns en destination i tidtabellen kan man ju inte bara hoppa över den.
SJ här hemma brukar glömma att stanna i Gnesta med sina regionaltåg, men då pratar vi om stenkasts avstånd. Och vi pratar om SJ.

Qantas kör över 200 flygningar mellan Australien och USA varje vecka, detta med A380. Imponerande.
Några kompisar till oss flög A380 Sydney-Dubai för en månad sedan och de hade bara lovord att säga dels om flygbolaget och om den tystaste av alla tysta flyg - Airbus A380.
Som har svårt att lyfta i orderböckerna, men snart kommer en stororder från någon av emiraten och smilbanden vänder uppåt hos Airbus igen, som för stunden är glada för framgångarna med den nya A350 XWB.

söndag, november 16, 2014

November

Ingen på dessa breddgrader kan ha undgått att vi lever i den gråaste, mörkaste och kanske mest trista av månader - månaden November.
Det är inte bara ebola, MH17, ISIS eller Förbifarten i Stockholm som förmörkar vår vy och orsakar depressioner hos vissa, sömnlöshet hos andra - det är också vädret, årstiden och saknaden efter sol.

Personligen klarar jag detta bättre än många andra, jag vantrivs inte, njuter inte heller, men kurar lite i skydd av dimmor och mörker.
Plockar fram ett korsord, en bok eller placerar mig vid datorn.
Ibland blir det tv-tittande och Dagens Nyheter bygger på lite av kunskapen om omvärlden.
Med andra ord, jag har det ganska gott under november månad, knastrar sedan kakelugnen och det finns ett gott vin att läppja på, ja då rider man ganska snabbt ut denna trista månad, som om lite drygt 30 dagar slår över till hopp om ljusare tider igen. Den 21 december är dagen.
Då börjar det så sakteliga mörkna på södra halvklotet, medan vi här uppe kan skönja aningen längre dagar in i början av januari.

Men som gubben här ovan, det finns de som lider. De som deppar och de som hukar under moln och duggregn. Håll ut, framtiden är ljus.

måndag, november 10, 2014

Kryssaren HMAS Sydney i sjöslag med den tyske jagaren SMS Emden.

 Fartygsbesättningen ombord på HMAS Sydney efter slaget.

Här ses SMS Emden på grund, utbränd och besegrad.

Den 9 november 1914 (för 100 år) sedan eskorterade HMAS Sydney, ett kryssare i lättviktsklassen i det unga Royal Australian Navy en konvoj med australiska trupper ombord, på väg till Mellanöstern och sedan slagfälten i bl a Gallipoli.
När HMAS Sydney lämnat Fremantle i nordvästlig riktning fick de ett SOS om ett mystiskt krigsfartyg som smög i vattnen nordvästöver.
Det skulle visa sig vara en riktigt blodtörstig tysk varg, jagaren SMS Emden, som orsakat stor förödelse bland transportfartygen på rutterna mellan länder i det brittiska samväldet.
Men SMS Emdens skicklige kapten Karl von Müller hade även bl a sänkt en stor rysk kryssare, en fransk jagare.

Ombord på HMAS Sydney konstaterade kaptenen att det "It´s the Emden alright".
När von Müller upptäckte att han var upptäckt, satte han kurs mot Cocos-öarna, där en trådlös telegraf-central fanns för att upprätthålla kommunikationerna mellan England och Australien.
När Emden nådde dit, kanske i tron att den inte skulle upptäckas, gick manskapet till attack med yxor och hammare för att slå sönder allt som kunde skicka signaler vidare.
Men innan de stormade i land, hade personalen på Cocos-stationen lyckats skicka iväg ett SOS, som uppfångades av HMAS Sydney, 80 kilometer bort, texten löd "Strange ship in the harbour".

Ombord HMAS Sydney begrep man vilka de var och inom kort uppfattade tyskarna det stora svarta rökmolnet i horisonten som berättade att motståndarna var på väg.
Men först trodde de, enligt utsago, att det var ett handelsfartyg, men kvickt gick det upp för dom att det vara något mycket farligare, hastigheten gav klara besked.
Tyskarna öppnade eld med sin 10,5 cm kanoner, men missade, likaså den andra och tredje salvan, men den fjärde och femte träffade det australiska krigsfartyget, dödade fyra sjöman och skadade 12.

Här kunde striden varit över, ett par unga sjömän lyckades dock slänga brinnande krut överbord, som antänts av en tysk granat, de unga sjömännens tappra insats räddade troligen skeppet från att explodera om det brinnande krutet nått ammunitionsförråden ombord. De unga fick dock brännskador.

HMAS Sydney svarade nu med en överlägsen eldgivning, man bombarderade och träffade SMS Emden med granat efter granat, fartyget vände och vred på sig, svarade med en ny kanonad ända tills kanon efter kanon tystnat.
Som en desperat sista åtgärd försökte kapten von Müller att fyra av en torped-attack, men även den misslyckades och till slut med många döda tyska sjöman liggandes på ett brinnande däck, körde han SMS Emden på grund på Cocosön eller North Keeling Island med 134 döda och 65 skadade sjömän ombord.
De överlevande tyska sjömännen fördes i land i Västaustralien och internerades i olika läger för krigsfångar.

Den tre år unga australiska flottan kunde fira sin första triumf i ett blodigt första världskrig, som vi helst vill gömma, men ändå som här minnas.

Det fina i denna blodiga berättelse är att överlevande sjömän från bägge sidor har firat minnet av detta slag till havs, då som vänner.
Vid femtioårsjubileet stod de sida vid sida.


Rysk berg- och dalbana.


Kjell Alekletts blogginlägg så mår den ryska ekonomin ganska dåligt i dessa dagar.
Dels beroende på de ekonomiska sanktioner landet är utsatt för efter anekteringen av Krim och det aggressiva och folkrättsligt hänsynslösa uppförandet mot den suveräna staten Ukraina.

Men illamåendet kanske, enligt Kjell, till ännu större del beror på det fallande oljepriset.
Rysk ekonomi är till mycket stor del beroende av exporten av fossila bränslen. När nu oljepriset närmar sig 80 USD per fat, svajar börsen i Moskva och rubeln rasar.
Ryssland tål inte en berg- och dalbanefärd vad gäller oljepriset.

Tänker att ni som är mer intresserade.
Klicka på länken till Kjells blogg, Aleklett´s Energy Mix, här ovan, för att få mer detaljer kring den ryska oron. En oro som även för oss européer kan vara av intresse och skapa oro.

Varför skriver jag om detta?
Jo illustrationen här uppe, är ingen beställning från Kjell, som jag gjort runt 150 illustrationer till genom åren, utan den kom helt spontant igår.
Sällan har ett ämne varit mer "öppet mål" än detta.
Oljefaten med sina två midjor bjöd in till att ge dem de ryska vit-blå-röda färgerna.
Och där satt den.
Tydligare, närmare och mer illustrativt kan man inte komma ämnet som Kjell avhandlar.


lördag, november 08, 2014

Hakone skulpturpark, en bit från Tokyo.


 Carl Milles fanns även här.


En av de mest magnifika upplevelser jag haft, var att få vandra runt i den natursköna Hakone-parken en knapp timmes tågresa utanför Tokyo.
Här ligger på natursköna sluttningar bland kullar och berg, the Hakone Open Air Museum.
Lägger in några bilder därifrån, vi hade begränsad tid till vårt förfogande i parken med dess vindlande stigar tog tid att ta sig runt, och inte minst att hitta i.
Har man dessutom skulptörer från hela världen med verk att stanna upp inför, hinner man inte alltid registrera vem, varifrån. Så hoppas ni ursäktar att några namn saknas. Titta in på denna sida:
Francisco Zuniga, Costa Rica "Group in Front of the Sea"


Titta gärna in på: www.hakone-oam.or.jp

torsdag, november 06, 2014

Han försökte öppna nödutgången 10.000 meter upp i luften.


Ibland slår det snett i hjärnkontoret hos vissa, som hos denne man, när han försökte öppna nödutgången mitt under en flygning med Vietnam Airlines på väg till Sydney i Australien.
ABC News har ett utförligt reportage från denna händelse som kan skrämma livet ur de flesta som blir vittnen till en sådan här händelse.
Tack vare en rådig nyzeeländare, Mark Ansley, så kunde den våldsamme mannen stoppas i sina försök att hoppa ut från flygplanet, det krävdes mer än brottargrepp och en wire för att få stopp på det ursinne som tycktes ha tagit kommandot i huvudet på den vilde.
Några rejäla knockuot-slag fick till sist stopp på galningen.
Mark Ansleys ord "It's flight or fight isn't it, and I tend to fight." blir bevingade ord.

Den våldsamme möttes av en förstärkt polisstyrka vid ankomsten till Sydney och sura efterräkningar väntar den 16 december då han hamnar inför skranket på Downing Centre Court.

ABC News rapporterar avslutningsvis i sin artikel, att nödutgångsdörrarna som öppnas inåt, inte går att öppna tack vare trycket i kabinen.

måndag, november 03, 2014

Stackars homofoba ryssar, har ni fått panik igen?


Det är tre år sedan Steve Jobs dog, den karismatiske VD:n för framgångsrika Apple, fick filmer, böcker, artiklar och som på bilden här ett iPhone-monument på nästan två meter rest till sitt minne.
Det skedde i januari 2013 i St Petersburg i Ryssland.

I fredags monterades minnesmärket över Apple och Steve Jobs ner?
Varför?
Jo, Steves efterträdare och nuvarande VD Tim Cook kom för några dagar ut som homosexuell.
Oh, herre jösses!!
Och Ryssland som verkligen har homofobi, greps av panik och redan dagen efter, i fredags plockades den välkända iPhonen ner och kånkades iväg.
Man vill inte att den skulle symbolisera "gay propaganda."
För i Ryssland "...är homo-propaganda och andra sexuella perversiteter förbjudna att spridas bland unga, detta enligt rysk lag."
Efter att det framkommit att Tim Cook lever "..i sodomi, plockade våra myndigheter ner monumentet, för att skydda vår ungdom från spridandet av det som förnekar traditionella familjetraditioner."

Tim Cooks homosexuella läggning var vida känd i Silicon Valley, men aldrig diskuterat, han ville genom att komma ut, ge Civil Rights en knuff framåt i USA, kanske speciellt med tanke på att det är mellanval i USA i dagarna.

Men Rysslands skräck är nästan skrattretande, nästa steg är väl att man förbjuder all försäljning av Apple-produkter i hela landet? Skulle inte förvåna.
Vad tror Putin och hans knähundar att den vanlige ryssen tycker och tänker? Kan de inte själva få avgöra vad det utan att ha en lag som tänker åt dom?

Hela världen skrattar åt er Ryssland, ni är så naivt barnsliga och samtidigt vidrigt auktoritära att man blir förbannad och än mer tvivlar på att du Vladimir Putin har något vettigt att visa din omvärld?

lördag, november 01, 2014

888,246 vallmoblommor hedrar de stupade soldaterna.



Vid Themsens strand i London ligger the Tower of Londons vackra byggnader och omgivande trädgårdar.
För att minnas att det i år är 100 år sedan första världskriget bröt ut, så har myndigheterna i London bestämt att alla de brittiska- och samväldes-soldater som stupade skall hedras och minnas på ett sätt som inte kan lämna någon oberörd.
Skulptören Paul Cummings kom på idén att att skapa vallmoblommor i lera och sedan bränna dem i ugn. För att sedan göra en aldrig tidigare skådad installation, ett rött hav med blommor.
Alla blommor är handgjorda och i Cummings brännugnar i Derby har det jobbats dygnet runt med alla hundratusentals vallmoblommor i över ett år.
I Augusti hade man redan då kommit en bit på väg, 125,000 hade planterats, idag är man uppe i 770,000 planterade och den 11 november tror man att den sista av de 888,246 blommorna kommit på plats.
Mer än 16,000 frivilliga från hela världen har hjälpt till, klädda i röda T-shirts och planteringshandskar.
Siffran 25,000 frivilliga lär uppnås när allt är klart.
Folk från Nya Zeeland, Australien, Singapore, Kanada, Sydafrika m fl länder har flugit till London för att bidra med sitt lilla strå till stacken.
Varje blomma är "betald" av britter och andra från samväldesländerna, var och en av bidragsgivarna har gett £25 för "sin" blomma.
Besökarantalet är enormt, man räknar med att till den 11 november ha nått upp till fyra miljoner besökare, många stående stilla i betraktelse, andra fotograferandes.
Som alla läsare av detta förstår, så har många, många någon relation till en stupad soldat och då blir det känsloladdade stunder inför detta mäktiga.
Detta är ett extraordinärt evengemang som lätt får känslor att flöda hos besökarna, många ser ett hav av rött, kanske blod, andra kanske mer som att varje stupad soldat åter står där rak i ryggen gestaltad till en blomma.

Vi glömmer aldrig de som gav sina liv.

onsdag, oktober 29, 2014

Dagens diverse ämnen.


Eftersom jag tyckte det blev rätt lyckat med att blanda innehållet i ett och samma blogg-inlägg fortsätter jag med samma bitar som i går - en bok och en illustration.
Boken, Denis Mukwege - en levnadsberättelse, som jag läste färdig för några veckor sedan handlar om den gode människan Denis Mukwege, vars mission i ett krigsdrabbat Kongo inte kan värdesättas nog. Denis Mukwege är en utbildad kongolesisk läkare som grundat Panzi-sjukhuset i Bukavo och där tar emot tusen- och åter tusentals sönderslitna kvinnor, våldtagna på det mest brutala sätt man inte ens kan tänka sig. Detta ofta som en del i krigföring, markerövring, mineraljakts-fälttåg eller vad det nu är? Våldtäkter som Denis själv hävdar inte har med sexuell lust att göra utan är en del i att förnedra en familj, en by, ett samhälle, en region - ja kvinnan i gemen.
Denis Mukwege har fått priser och utmärkelser världen runt, talat i FN och andra internationella organ, senast förra lördagen gästade han pratprogrammet Skavlan i SVT 1. 
Grova sexuella våldtäkter sargar kvinnor från topp till tå, underliv, psyke, framtid, tro på människan.
Tyvärr verkar det som denna farsot sprider sig i världens konflikter, speciellt i samhällen där kvinnans roll är mer undangömd och förträngd. Där kvinnor inte har någon talan, inga rättigheter, utan bara är slavar under en manligt patriarkat. 
Har du möjlighet skaffa boken, utgiven på Weylers förlag, den handlar om den gode människan och läkaren Denis Mukwege och snaskar inte i förfärliga våldtäktsscener.


Dagens andra ämne är de ungas syn på oss som kommit till åren.
Jag själv lider inte det minsta av det, noterar inte eventuellt förakt eller blickar som bedömer mig utifrån ålder, klädsel, beteende eller språk.
Om det nu ens förekommer (i mitt fall)?
Men raljera kring ämnet kan man ju alltid göra, för vissa hävdar att de bemöts på ett ovärdigt sätt bara
p g a sin ålder.
Denna min illustration tycker jag tillhör det övre skiktet, vad gäller oväntad idé, detta bland alla hundratals jag gjort under de senaste två åren på temat Gnällige gubben.
Skickade den nyss till Skriv i DN, mitt första försök att få in en bild där.

Mukwege och Ålderdomen avslutas härmed.

måndag, oktober 27, 2014

Dagens diversehandel

Solen tittar fram, en sen oktoberdag, jag är förkyld från topp till tå. Försöker uthärda tills detta går över, trots allt är jag vare sig hotad av ebola eller bomber över huvudet.
Som min blogg heter "Diversehandeln" tänkte jag idag lägg in två olika ämnen. Inte illa!!!
I förrgår när jag inte kunde prata, kunde jag teckna och någon mån tänka. 
Mina bittra och sura gubbar har alltid olika "sanningar" de vill föra fram, med ironiska teckningar går det bra att vädra allt, utan att jag får några hatsvar eller hot om en snar och våldsam död.
Den här gången blev det 40 timmarsveckan som fick klä skott - för visst var det bättre förr, då folk hölls i sysselsättning även lördagar och slapp sitta och hänga framför en jädrans tv-apparater från morgon till kväll, allt medan förståndet sakta dunstar bort. Visst har jag rätt?


I slutet av oktober, är solstrålarna inte alltid de som lyser upp, men det kan en intressant och god bok göra. Även om "Boktjuven" i detta fall, handlar om något så destruktivt som andra världskriget åren 1940 till 1943. Sett ur den unga flickan Liesels ögon, när hon kom som fosterdotter till Hans och Rosa Hubermann på Himmel Straße i en liten stad nära München. 
Markus Zusak har, med Döden själv som med författare, lyckats skildra hur livet går vidare trots allt svårare förhållanden, en trots allt ljus skildring av det allra svåraste som går att beskriva - när ett land och ett folk hotas av omedelbar död och undergång. Unga Liesel är optimistisk i sin oskuldsfulla "trygghet", tills det oundvikliga händer då flygplanen öppnar sina magar och strör död och förintelse bland de som ändå är "totalt" oskyldiga till Hitlers vansinne. 
Boken är mörk, men ljuset finns där hela tiden, gnistor, ibland flammor av hopp, tills askan lägger sig och tystnaden inträder, Liesel klarar sig i sin källare, med en älskad bok i famnen. Allt under det att hennes stad Molching till stora delar jämnans med marken.
Kan du, läs den!

onsdag, oktober 22, 2014

P50 i minsta laget, eller?



Idag gäller inga bränslesörplande V-8:or längre, tyvärr kan man kanske säga, gillade alltid deras djupa brummande och morrande.
Men vill man ha lägre koldioxidutsläpp och att folk väljer andra transportmedel i stället kan kanske denna engelska P50 vara ett alternativ.
Gräsklipparmotor, 1,4 meter lång och mindre vikt än vad en normal person väger så kan man kanske påstå att den är miljövänlig, så att till och med Romson, Fridolin och de andra kan nicka instämmande?
Fickparkera gör du enklast som den översta bilden visar.

Pris?
Jo för några år sedan gick en raritet av samma slag, då i USA för USD 123,000, alltså närmare 800,000 svenska kronor. Om den uppgiften är bekräftad vet jag inte, men jag vidarebefordrar den gärna, otrolig som den låter, kan den ur samlarintresse vara sann, det finns de som inte håller i plånböckerna när de vädrat upp en raritet.

tisdag, oktober 21, 2014

Hitlers barnsoldater fick aldrig chansen.




De här bilderna är snart 70 år gamla, den övre uppfattar jag vara från januari, möjligen februari 1945. De två under från ungefär samma tidpunkt.
Nazitysklands desperata försök att inbilla sig själva och omvärlden att en vändning skulle komma slog tack och lov slint. 
Tyvärr var Hitlers makt in i det sista så stor att han förhindrade en fredsöverenskommelse redan under andra halvan under 1944, som delar av den tyska ledningen var beredda att träffa, Rudolf Hess bl a gjorde sitt yttersta, men misslyckades.
Hitler såg sitt Berlin falla sönder under sovjetisk artilleribeskjutning, men lyckades ändå trumma ihop en s k Volksturm där barn, kvinnor och pensionerade i ett sista försök skulle rädda det som återstod, hela tiden med den tyska propaganda pumpandes löften om en vändning i krigslyckan, nya förband hade samlats och stod beredda att falla ryssarna i ryggen påstods det bland annat.
Nu vet vi alla hur det gick, Berlin föll, Tyskland föll, miljontals människor hade dött i fält, i koncentrationsläger och i städer och byar.
Många av de stackars barn och ynglingar ur Hitlerjugend som fick kränga på sig för stora uniformer, fick aldrig chansen att uppleva freden och en ny ljusare framtid.
70 år är en lång tid, men vi som minns, glömmer inte.


torsdag, oktober 16, 2014

Sebror eller zebror?


Att titta tillbaka bör man göra, då och då, för att få perspektiv på vad som ligger framåt och det vi har att förvänta oss i framtiden.
Utan historiska tillbakablickar blir vi fattiga och vårt seende blir begränsat, tankar och idéer riskerar att gå i stå eller t o m bli inskränkt farliga.
Därför tittar jag bakåt, inte till min anfader Jöns Persson 1753 på Qvennerstorpet i Västervik, men väl till mars månad 2013.
Då fick jag/vi under ett allt för kort uppehåll i Namibias största nationalpark, Etosha, se djur under dygnets alla timmar släcka sin törst vid vattenhålet nära den lodge där vi bodde.
En naturlig vattenförekomst berättades det, trots att det var osedvanligt torrt och hett för årstiden, fanns där vatten både för tröga elefanter och skygga schakaler.

Här i morgonsolens glans är det sebrornas tur, eller zebrornas för den som så föredrar.
De kom över den torra och steniga terrängen ner mot vattenhålet, ingen tvekan utan de gick i samma takt som på land rakt ut i det svalkande vattnet och drack och drack.
De släppte aningen på sin naturliga vakthållning mot större rovdjur och lät vattnet släcka deras omättliga törst. Kanske öronen roterade lite för att uppfatta eventuella morrningar, men annars var allas uppmärksamhet riktad neråt mot det speglande vattnet.

Dessa ögonblick är något jag inte glömmer, aldrig.

Lika lite som jag glömmer min anfader Jöns Persson som tog sig namnet Qvennerstedt för ca 255 år sedan.
Historien har olika nivåer, men alla är lika betydelsefulla.


tisdag, oktober 14, 2014

Nordkoreanskt öl av yppersta klass.




Att hämta hem bilder från ett nordkoreanskt bryggeri är inte helt lätt, kvaliteten på bilderna är inte vad experter säger att bryggeriets öl är.
Och tur är väl det, det vore förödande om det vore tvärtom.
Hur som haver, råkar du hamna i Nordkorea, så slink in på något av de talrika ölhak som sägs finnas i Pyongyang och beställ en Taedonggang Lager, 5% alkohol.
Enligt New York Times som testat den så har den följande fördelar: "...en fyllig lager lite åt det söta hållet, med en anings bitter eftersmak och det är ett av den koreanska halvöns definitivt högkvalitativa ölmärken som kommit ut på marknaden under lång tid."

Bryggeriet, köptes in i England, plockades ner och byggdes upp igen i Pyongyang, det fanns farhågor att det skulle användas för att framställa kemiska vapen, men därav blev intet.

Priset för dig som slinker in för en pilsner är knappa 6 kronor för en 64 cl flaska. Kanske lite dyrare idag. Men billigt ändå.

Så glöm inte att i ett arbetarparadis, så måste det finnas möjlighet att släcka törsten också.
Därför finns Taedonggang för alla troende trotjänare i Kim Jong-un:s underbara rike.
Kanske kommer sanningen fram en dag; att det är den store ledaren Kim Jong-un själv som varit bryggmästare, avsmakare och kvalitetsvärderare.