Summa sidvisningar

söndag, november 23, 2014

JFK och Kubakrisen till minne.


Det är 51 år sedan John F Kennedy brutalt mördades i Dallas.
Skotten i Texas gick som en chockvåg över världen, ett år efter att JFK fått Nikita Chrustjev av beordra sina missillastade fartyg på väg mot Kuba att vända.
Det året var 1962 och jag skulle precis mucka från min militärtjänstgöring i Kustartilleriet på norra Gotland, men därav blev inget, den veckan då världen stod på randen till ännu ett världskrig, fick vi som skulle få åka hem, snällt stanna kvar i beredskapsläge.
Hade vi då haft den tillgång till information som idag sköljer över oss, hade vi säkerligen blivit skraja och undrat om vi någonsin skulle få komma hem igen.
Nu visste vi inte så mycket, radion fanns och TV fanns också, vi lyssnade och tittade men fattade nog inte hur stora riskerna var.
Allt nog, Krusse backade och fartygen fick återvända hem igen, förmodligen till Leningrad eller Kaliningrad. Fidel Castros missiler och raketer nådde inte fram.
Och vi återvände också hem.

Året efter sköts John F Kennedy.
Jag och Kerstin, nygifta satt på flyttkartonger i vår nya lägenhet på Terrängvägen i Västertorp i Stockholm, när Kerstins mor ringde och berättade att de skjutit Kennedy.
Vi kopplade in vår radio och lyssnade, på Arne Thorén och andra. Ganska kort efter det kom dödsbudet. Chocken briserade och rädslan kom tillbaka.
När sedan strippklubbsägaren Jack Ruby inför tv-kamerorna smög fram bland vakter och polis och knäppte Lee Harvey Oswald, skrevs tv-historia. Aldrig hade ett "så viktigt mord" direktsänts och setts världen över.

Ja åren har gått, fortfarande lever vi i den sk västliga världen i fred, kommunismens hot är borta. Nazismen sprattlar lite här och där, fundamentalistiska rörelser inom islam begår illdåd, men här hemma är det fortfarande ganska lugnt och fredligt.


onsdag, november 19, 2014

2 december 2009.







För snart fyra år sedan, den 2 december 2009, hände säkerligen något riktigt ovanligt - solen kom fram. Jag minns inte, men kamerans minne minns.
Och idag, precis som jag plockat fram denna serie med bilder från 09, så vad händer då?
Jo tam´ej sjutton tittar inte solen fram igen!?!
Dagens datum är alltså den 19 november 2014.
Hoppas att ni får glädje av vad som gladde mig för fyra år sedan, ljuset, frosten som bet i metall och trä.

Idag har jag krattat löv, med ryggont som resultat, vi har begrundat rosenknopparna och plockat persilja till en smoothie.
Ingen frost, men vi får väl se....framöver.

Photos/foton: Olle Qvennerstedt ©


tisdag, november 18, 2014

13,804 km. 15 timmar.



I slutet av september, måndagen den 29 närmare bestämt, landade Qantas flight 7 på Dallas-Fort Worth International Airport, efter en 15 timmar lång nonstop flygning från Sydney.
Fullbokad med 484 passagerare hade Qantas stora dubbeldäckare A380 då tillryggalagt modiga 13,804 kilometer.
Skulle tro att det för de flesta, om inte alla, innebar en viss befrielse att få sträcka på benen, jo visst hade de 14 som satt i första klass och de 64 i business haft tillfälle att sträcka ut sig, men ändå, att få gå och sätta fart på blodomloppet igen, skadar aldrig.

Hur som haver, med denna A380-jungfrutur blev detta också världens längsta flygning, tidigare hade en annan A380 rekordet, Emirates på sträckan Dubai-Los Angeles.

För Qantas del flögs denna sträcka med Boeing 747 tidigare, men då var det inte nonstop, pga motvind på tillbakaresan gjordes en mellanlandning i närbelägna Brisbane för bränslepåfyllning innan man fortsatte till Sydney. Lite onödigt kan tyckas, men säkerhetsbestämmelser är till för att följas och finns en destination i tidtabellen kan man ju inte bara hoppa över den.
SJ här hemma brukar glömma att stanna i Gnesta med sina regionaltåg, men då pratar vi om stenkasts avstånd. Och vi pratar om SJ.

Qantas kör över 200 flygningar mellan Australien och USA varje vecka, detta med A380. Imponerande.
Några kompisar till oss flög A380 Sydney-Dubai för en månad sedan och de hade bara lovord att säga dels om flygbolaget och om den tystaste av alla tysta flyg - Airbus A380.
Som har svårt att lyfta i orderböckerna, men snart kommer en stororder från någon av emiraten och smilbanden vänder uppåt hos Airbus igen, som för stunden är glada för framgångarna med den nya A350 XWB.

söndag, november 16, 2014

November

Ingen på dessa breddgrader kan ha undgått att vi lever i den gråaste, mörkaste och kanske mest trista av månader - månaden November.
Det är inte bara ebola, MH17, ISIS eller Förbifarten i Stockholm som förmörkar vår vy och orsakar depressioner hos vissa, sömnlöshet hos andra - det är också vädret, årstiden och saknaden efter sol.

Personligen klarar jag detta bättre än många andra, jag vantrivs inte, njuter inte heller, men kurar lite i skydd av dimmor och mörker.
Plockar fram ett korsord, en bok eller placerar mig vid datorn.
Ibland blir det tv-tittande och Dagens Nyheter bygger på lite av kunskapen om omvärlden.
Med andra ord, jag har det ganska gott under november månad, knastrar sedan kakelugnen och det finns ett gott vin att läppja på, ja då rider man ganska snabbt ut denna trista månad, som om lite drygt 30 dagar slår över till hopp om ljusare tider igen. Den 21 december är dagen.
Då börjar det så sakteliga mörkna på södra halvklotet, medan vi här uppe kan skönja aningen längre dagar in i början av januari.

Men som gubben här ovan, det finns de som lider. De som deppar och de som hukar under moln och duggregn. Håll ut, framtiden är ljus.

måndag, november 10, 2014

Kryssaren HMAS Sydney i sjöslag med den tyske jagaren SMS Emden.

 Fartygsbesättningen ombord på HMAS Sydney efter slaget.

Här ses SMS Emden på grund, utbränd och besegrad.

Den 9 november 1914 (för 100 år) sedan eskorterade HMAS Sydney, ett kryssare i lättviktsklassen i det unga Royal Australian Navy en konvoj med australiska trupper ombord, på väg till Mellanöstern och sedan slagfälten i bl a Gallipoli.
När HMAS Sydney lämnat Fremantle i nordvästlig riktning fick de ett SOS om ett mystiskt krigsfartyg som smög i vattnen nordvästöver.
Det skulle visa sig vara en riktigt blodtörstig tysk varg, jagaren SMS Emden, som orsakat stor förödelse bland transportfartygen på rutterna mellan länder i det brittiska samväldet.
Men SMS Emdens skicklige kapten Karl von Müller hade även bl a sänkt en stor rysk kryssare, en fransk jagare.

Ombord på HMAS Sydney konstaterade kaptenen att det "It´s the Emden alright".
När von Müller upptäckte att han var upptäckt, satte han kurs mot Cocos-öarna, där en trådlös telegraf-central fanns för att upprätthålla kommunikationerna mellan England och Australien.
När Emden nådde dit, kanske i tron att den inte skulle upptäckas, gick manskapet till attack med yxor och hammare för att slå sönder allt som kunde skicka signaler vidare.
Men innan de stormade i land, hade personalen på Cocos-stationen lyckats skicka iväg ett SOS, som uppfångades av HMAS Sydney, 80 kilometer bort, texten löd "Strange ship in the harbour".

Ombord HMAS Sydney begrep man vilka de var och inom kort uppfattade tyskarna det stora svarta rökmolnet i horisonten som berättade att motståndarna var på väg.
Men först trodde de, enligt utsago, att det var ett handelsfartyg, men kvickt gick det upp för dom att det vara något mycket farligare, hastigheten gav klara besked.
Tyskarna öppnade eld med sin 10,5 cm kanoner, men missade, likaså den andra och tredje salvan, men den fjärde och femte träffade det australiska krigsfartyget, dödade fyra sjöman och skadade 12.

Här kunde striden varit över, ett par unga sjömän lyckades dock slänga brinnande krut överbord, som antänts av en tysk granat, de unga sjömännens tappra insats räddade troligen skeppet från att explodera om det brinnande krutet nått ammunitionsförråden ombord. De unga fick dock brännskador.

HMAS Sydney svarade nu med en överlägsen eldgivning, man bombarderade och träffade SMS Emden med granat efter granat, fartyget vände och vred på sig, svarade med en ny kanonad ända tills kanon efter kanon tystnat.
Som en desperat sista åtgärd försökte kapten von Müller att fyra av en torped-attack, men även den misslyckades och till slut med många döda tyska sjöman liggandes på ett brinnande däck, körde han SMS Emden på grund på Cocosön eller North Keeling Island med 134 döda och 65 skadade sjömän ombord.
De överlevande tyska sjömännen fördes i land i Västaustralien och internerades i olika läger för krigsfångar.

Den tre år unga australiska flottan kunde fira sin första triumf i ett blodigt första världskrig, som vi helst vill gömma, men ändå som här minnas.

Det fina i denna blodiga berättelse är att överlevande sjömän från bägge sidor har firat minnet av detta slag till havs, då som vänner.
Vid femtioårsjubileet stod de sida vid sida.


Rysk berg- och dalbana.


Kjell Alekletts blogginlägg så mår den ryska ekonomin ganska dåligt i dessa dagar.
Dels beroende på de ekonomiska sanktioner landet är utsatt för efter anekteringen av Krim och det aggressiva och folkrättsligt hänsynslösa uppförandet mot den suveräna staten Ukraina.

Men illamåendet kanske, enligt Kjell, till ännu större del beror på det fallande oljepriset.
Rysk ekonomi är till mycket stor del beroende av exporten av fossila bränslen. När nu oljepriset närmar sig 80 USD per fat, svajar börsen i Moskva och rubeln rasar.
Ryssland tål inte en berg- och dalbanefärd vad gäller oljepriset.

Tänker att ni som är mer intresserade.
Klicka på länken till Kjells blogg, Aleklett´s Energy Mix, här ovan, för att få mer detaljer kring den ryska oron. En oro som även för oss européer kan vara av intresse och skapa oro.

Varför skriver jag om detta?
Jo illustrationen här uppe, är ingen beställning från Kjell, som jag gjort runt 150 illustrationer till genom åren, utan den kom helt spontant igår.
Sällan har ett ämne varit mer "öppet mål" än detta.
Oljefaten med sina två midjor bjöd in till att ge dem de ryska vit-blå-röda färgerna.
Och där satt den.
Tydligare, närmare och mer illustrativt kan man inte komma ämnet som Kjell avhandlar.


lördag, november 08, 2014

Hakone skulpturpark, en bit från Tokyo.


 Carl Milles fanns även här.


En av de mest magnifika upplevelser jag haft, var att få vandra runt i den natursköna Hakone-parken en knapp timmes tågresa utanför Tokyo.
Här ligger på natursköna sluttningar bland kullar och berg, the Hakone Open Air Museum.
Lägger in några bilder därifrån, vi hade begränsad tid till vårt förfogande i parken med dess vindlande stigar tog tid att ta sig runt, och inte minst att hitta i.
Har man dessutom skulptörer från hela världen med verk att stanna upp inför, hinner man inte alltid registrera vem, varifrån. Så hoppas ni ursäktar att några namn saknas. Titta in på denna sida:
Francisco Zuniga, Costa Rica "Group in Front of the Sea"


Titta gärna in på: www.hakone-oam.or.jp

torsdag, november 06, 2014

Han försökte öppna nödutgången 10.000 meter upp i luften.


Ibland slår det snett i hjärnkontoret hos vissa, som hos denne man, när han försökte öppna nödutgången mitt under en flygning med Vietnam Airlines på väg till Sydney i Australien.
ABC News har ett utförligt reportage från denna händelse som kan skrämma livet ur de flesta som blir vittnen till en sådan här händelse.
Tack vare en rådig nyzeeländare, Mark Ansley, så kunde den våldsamme mannen stoppas i sina försök att hoppa ut från flygplanet, det krävdes mer än brottargrepp och en wire för att få stopp på det ursinne som tycktes ha tagit kommandot i huvudet på den vilde.
Några rejäla knockuot-slag fick till sist stopp på galningen.
Mark Ansleys ord "It's flight or fight isn't it, and I tend to fight." blir bevingade ord.

Den våldsamme möttes av en förstärkt polisstyrka vid ankomsten till Sydney och sura efterräkningar väntar den 16 december då han hamnar inför skranket på Downing Centre Court.

ABC News rapporterar avslutningsvis i sin artikel, att nödutgångsdörrarna som öppnas inåt, inte går att öppna tack vare trycket i kabinen.

måndag, november 03, 2014

Stackars homofoba ryssar, har ni fått panik igen?


Det är tre år sedan Steve Jobs dog, den karismatiske VD:n för framgångsrika Apple, fick filmer, böcker, artiklar och som på bilden här ett iPhone-monument på nästan två meter rest till sitt minne.
Det skedde i januari 2013 i St Petersburg i Ryssland.

I fredags monterades minnesmärket över Apple och Steve Jobs ner?
Varför?
Jo, Steves efterträdare och nuvarande VD Tim Cook kom för några dagar ut som homosexuell.
Oh, herre jösses!!
Och Ryssland som verkligen har homofobi, greps av panik och redan dagen efter, i fredags plockades den välkända iPhonen ner och kånkades iväg.
Man vill inte att den skulle symbolisera "gay propaganda."
För i Ryssland "...är homo-propaganda och andra sexuella perversiteter förbjudna att spridas bland unga, detta enligt rysk lag."
Efter att det framkommit att Tim Cook lever "..i sodomi, plockade våra myndigheter ner monumentet, för att skydda vår ungdom från spridandet av det som förnekar traditionella familjetraditioner."

Tim Cooks homosexuella läggning var vida känd i Silicon Valley, men aldrig diskuterat, han ville genom att komma ut, ge Civil Rights en knuff framåt i USA, kanske speciellt med tanke på att det är mellanval i USA i dagarna.

Men Rysslands skräck är nästan skrattretande, nästa steg är väl att man förbjuder all försäljning av Apple-produkter i hela landet? Skulle inte förvåna.
Vad tror Putin och hans knähundar att den vanlige ryssen tycker och tänker? Kan de inte själva få avgöra vad det utan att ha en lag som tänker åt dom?

Hela världen skrattar åt er Ryssland, ni är så naivt barnsliga och samtidigt vidrigt auktoritära att man blir förbannad och än mer tvivlar på att du Vladimir Putin har något vettigt att visa din omvärld?

lördag, november 01, 2014

888,246 vallmoblommor hedrar de stupade soldaterna.



Vid Themsens strand i London ligger the Tower of Londons vackra byggnader och omgivande trädgårdar.
För att minnas att det i år är 100 år sedan första världskriget bröt ut, så har myndigheterna i London bestämt att alla de brittiska- och samväldes-soldater som stupade skall hedras och minnas på ett sätt som inte kan lämna någon oberörd.
Skulptören Paul Cummings kom på idén att att skapa vallmoblommor i lera och sedan bränna dem i ugn. För att sedan göra en aldrig tidigare skådad installation, ett rött hav med blommor.
Alla blommor är handgjorda och i Cummings brännugnar i Derby har det jobbats dygnet runt med alla hundratusentals vallmoblommor i över ett år.
I Augusti hade man redan då kommit en bit på väg, 125,000 hade planterats, idag är man uppe i 770,000 planterade och den 11 november tror man att den sista av de 888,246 blommorna kommit på plats.
Mer än 16,000 frivilliga från hela världen har hjälpt till, klädda i röda T-shirts och planteringshandskar.
Siffran 25,000 frivilliga lär uppnås när allt är klart.
Folk från Nya Zeeland, Australien, Singapore, Kanada, Sydafrika m fl länder har flugit till London för att bidra med sitt lilla strå till stacken.
Varje blomma är "betald" av britter och andra från samväldesländerna, var och en av bidragsgivarna har gett £25 för "sin" blomma.
Besökarantalet är enormt, man räknar med att till den 11 november ha nått upp till fyra miljoner besökare, många stående stilla i betraktelse, andra fotograferandes.
Som alla läsare av detta förstår, så har många, många någon relation till en stupad soldat och då blir det känsloladdade stunder inför detta mäktiga.
Detta är ett extraordinärt evengemang som lätt får känslor att flöda hos besökarna, många ser ett hav av rött, kanske blod, andra kanske mer som att varje stupad soldat åter står där rak i ryggen gestaltad till en blomma.

Vi glömmer aldrig de som gav sina liv.

onsdag, oktober 29, 2014

Dagens diverse ämnen.


Eftersom jag tyckte det blev rätt lyckat med att blanda innehållet i ett och samma blogg-inlägg fortsätter jag med samma bitar som i går - en bok och en illustration.
Boken, Denis Mukwege - en levnadsberättelse, som jag läste färdig för några veckor sedan handlar om den gode människan Denis Mukwege, vars mission i ett krigsdrabbat Kongo inte kan värdesättas nog. Denis Mukwege är en utbildad kongolesisk läkare som grundat Panzi-sjukhuset i Bukavo och där tar emot tusen- och åter tusentals sönderslitna kvinnor, våldtagna på det mest brutala sätt man inte ens kan tänka sig. Detta ofta som en del i krigföring, markerövring, mineraljakts-fälttåg eller vad det nu är? Våldtäkter som Denis själv hävdar inte har med sexuell lust att göra utan är en del i att förnedra en familj, en by, ett samhälle, en region - ja kvinnan i gemen.
Denis Mukwege har fått priser och utmärkelser världen runt, talat i FN och andra internationella organ, senast förra lördagen gästade han pratprogrammet Skavlan i SVT 1. 
Grova sexuella våldtäkter sargar kvinnor från topp till tå, underliv, psyke, framtid, tro på människan.
Tyvärr verkar det som denna farsot sprider sig i världens konflikter, speciellt i samhällen där kvinnans roll är mer undangömd och förträngd. Där kvinnor inte har någon talan, inga rättigheter, utan bara är slavar under en manligt patriarkat. 
Har du möjlighet skaffa boken, utgiven på Weylers förlag, den handlar om den gode människan och läkaren Denis Mukwege och snaskar inte i förfärliga våldtäktsscener.


Dagens andra ämne är de ungas syn på oss som kommit till åren.
Jag själv lider inte det minsta av det, noterar inte eventuellt förakt eller blickar som bedömer mig utifrån ålder, klädsel, beteende eller språk.
Om det nu ens förekommer (i mitt fall)?
Men raljera kring ämnet kan man ju alltid göra, för vissa hävdar att de bemöts på ett ovärdigt sätt bara
p g a sin ålder.
Denna min illustration tycker jag tillhör det övre skiktet, vad gäller oväntad idé, detta bland alla hundratals jag gjort under de senaste två åren på temat Gnällige gubben.
Skickade den nyss till Skriv i DN, mitt första försök att få in en bild där.

Mukwege och Ålderdomen avslutas härmed.

måndag, oktober 27, 2014

Dagens diversehandel

Solen tittar fram, en sen oktoberdag, jag är förkyld från topp till tå. Försöker uthärda tills detta går över, trots allt är jag vare sig hotad av ebola eller bomber över huvudet.
Som min blogg heter "Diversehandeln" tänkte jag idag lägg in två olika ämnen. Inte illa!!!
I förrgår när jag inte kunde prata, kunde jag teckna och någon mån tänka. 
Mina bittra och sura gubbar har alltid olika "sanningar" de vill föra fram, med ironiska teckningar går det bra att vädra allt, utan att jag får några hatsvar eller hot om en snar och våldsam död.
Den här gången blev det 40 timmarsveckan som fick klä skott - för visst var det bättre förr, då folk hölls i sysselsättning även lördagar och slapp sitta och hänga framför en jädrans tv-apparater från morgon till kväll, allt medan förståndet sakta dunstar bort. Visst har jag rätt?


I slutet av oktober, är solstrålarna inte alltid de som lyser upp, men det kan en intressant och god bok göra. Även om "Boktjuven" i detta fall, handlar om något så destruktivt som andra världskriget åren 1940 till 1943. Sett ur den unga flickan Liesels ögon, när hon kom som fosterdotter till Hans och Rosa Hubermann på Himmel Straße i en liten stad nära München. 
Markus Zusak har, med Döden själv som med författare, lyckats skildra hur livet går vidare trots allt svårare förhållanden, en trots allt ljus skildring av det allra svåraste som går att beskriva - när ett land och ett folk hotas av omedelbar död och undergång. Unga Liesel är optimistisk i sin oskuldsfulla "trygghet", tills det oundvikliga händer då flygplanen öppnar sina magar och strör död och förintelse bland de som ändå är "totalt" oskyldiga till Hitlers vansinne. 
Boken är mörk, men ljuset finns där hela tiden, gnistor, ibland flammor av hopp, tills askan lägger sig och tystnaden inträder, Liesel klarar sig i sin källare, med en älskad bok i famnen. Allt under det att hennes stad Molching till stora delar jämnans med marken.
Kan du, läs den!

onsdag, oktober 22, 2014

P50 i minsta laget, eller?



Idag gäller inga bränslesörplande V-8:or längre, tyvärr kan man kanske säga, gillade alltid deras djupa brummande och morrande.
Men vill man ha lägre koldioxidutsläpp och att folk väljer andra transportmedel i stället kan kanske denna engelska P50 vara ett alternativ.
Gräsklipparmotor, 1,4 meter lång och mindre vikt än vad en normal person väger så kan man kanske påstå att den är miljövänlig, så att till och med Romson, Fridolin och de andra kan nicka instämmande?
Fickparkera gör du enklast som den översta bilden visar.

Pris?
Jo för några år sedan gick en raritet av samma slag, då i USA för USD 123,000, alltså närmare 800,000 svenska kronor. Om den uppgiften är bekräftad vet jag inte, men jag vidarebefordrar den gärna, otrolig som den låter, kan den ur samlarintresse vara sann, det finns de som inte håller i plånböckerna när de vädrat upp en raritet.

tisdag, oktober 21, 2014

Hitlers barnsoldater fick aldrig chansen.




De här bilderna är snart 70 år gamla, den övre uppfattar jag vara från januari, möjligen februari 1945. De två under från ungefär samma tidpunkt.
Nazitysklands desperata försök att inbilla sig själva och omvärlden att en vändning skulle komma slog tack och lov slint. 
Tyvärr var Hitlers makt in i det sista så stor att han förhindrade en fredsöverenskommelse redan under andra halvan under 1944, som delar av den tyska ledningen var beredda att träffa, Rudolf Hess bl a gjorde sitt yttersta, men misslyckades.
Hitler såg sitt Berlin falla sönder under sovjetisk artilleribeskjutning, men lyckades ändå trumma ihop en s k Volksturm där barn, kvinnor och pensionerade i ett sista försök skulle rädda det som återstod, hela tiden med den tyska propaganda pumpandes löften om en vändning i krigslyckan, nya förband hade samlats och stod beredda att falla ryssarna i ryggen påstods det bland annat.
Nu vet vi alla hur det gick, Berlin föll, Tyskland föll, miljontals människor hade dött i fält, i koncentrationsläger och i städer och byar.
Många av de stackars barn och ynglingar ur Hitlerjugend som fick kränga på sig för stora uniformer, fick aldrig chansen att uppleva freden och en ny ljusare framtid.
70 år är en lång tid, men vi som minns, glömmer inte.


torsdag, oktober 16, 2014

Sebror eller zebror?


Att titta tillbaka bör man göra, då och då, för att få perspektiv på vad som ligger framåt och det vi har att förvänta oss i framtiden.
Utan historiska tillbakablickar blir vi fattiga och vårt seende blir begränsat, tankar och idéer riskerar att gå i stå eller t o m bli inskränkt farliga.
Därför tittar jag bakåt, inte till min anfader Jöns Persson 1753 på Qvennerstorpet i Västervik, men väl till mars månad 2013.
Då fick jag/vi under ett allt för kort uppehåll i Namibias största nationalpark, Etosha, se djur under dygnets alla timmar släcka sin törst vid vattenhålet nära den lodge där vi bodde.
En naturlig vattenförekomst berättades det, trots att det var osedvanligt torrt och hett för årstiden, fanns där vatten både för tröga elefanter och skygga schakaler.

Här i morgonsolens glans är det sebrornas tur, eller zebrornas för den som så föredrar.
De kom över den torra och steniga terrängen ner mot vattenhålet, ingen tvekan utan de gick i samma takt som på land rakt ut i det svalkande vattnet och drack och drack.
De släppte aningen på sin naturliga vakthållning mot större rovdjur och lät vattnet släcka deras omättliga törst. Kanske öronen roterade lite för att uppfatta eventuella morrningar, men annars var allas uppmärksamhet riktad neråt mot det speglande vattnet.

Dessa ögonblick är något jag inte glömmer, aldrig.

Lika lite som jag glömmer min anfader Jöns Persson som tog sig namnet Qvennerstedt för ca 255 år sedan.
Historien har olika nivåer, men alla är lika betydelsefulla.


tisdag, oktober 14, 2014

Nordkoreanskt öl av yppersta klass.




Att hämta hem bilder från ett nordkoreanskt bryggeri är inte helt lätt, kvaliteten på bilderna är inte vad experter säger att bryggeriets öl är.
Och tur är väl det, det vore förödande om det vore tvärtom.
Hur som haver, råkar du hamna i Nordkorea, så slink in på något av de talrika ölhak som sägs finnas i Pyongyang och beställ en Taedonggang Lager, 5% alkohol.
Enligt New York Times som testat den så har den följande fördelar: "...en fyllig lager lite åt det söta hållet, med en anings bitter eftersmak och det är ett av den koreanska halvöns definitivt högkvalitativa ölmärken som kommit ut på marknaden under lång tid."

Bryggeriet, köptes in i England, plockades ner och byggdes upp igen i Pyongyang, det fanns farhågor att det skulle användas för att framställa kemiska vapen, men därav blev intet.

Priset för dig som slinker in för en pilsner är knappa 6 kronor för en 64 cl flaska. Kanske lite dyrare idag. Men billigt ändå.

Så glöm inte att i ett arbetarparadis, så måste det finnas möjlighet att släcka törsten också.
Därför finns Taedonggang för alla troende trotjänare i Kim Jong-un:s underbara rike.
Kanske kommer sanningen fram en dag; att det är den store ledaren Kim Jong-un själv som varit bryggmästare, avsmakare och kvalitetsvärderare.

måndag, oktober 13, 2014

En vanlig dag i Tokyo



En helt vanlig vardag i centrala Tokyo, i april år 2014.
Här stöter man, i vimlet, på både det ena och det andra, först rökrutan med den turkosblå kalufsen på en tjej som både röker och knappar på sin mobil samtidigt,  en beundransvärd bedrift.
Strax efter passeras vi av de tjusiga paren, ja matte och husse med de två stolta och välansade pudlarna, som nästan på en given signal gavs befallningen "sitt", för att de fyra skulle slippa alla som sprang före, vid sidan och bakom dem för att fota jyckarna.
I stället ställde vovvarna snyggt upp sig och lät sig under en stund bli plåtade av folk med mobiler och vanliga kameror.
Allt detta en helt vanlig vardag i centrala Tokyo.

torsdag, oktober 09, 2014

Abstractions, mixed media. New.



Two of my latest mixed media images, black ink, acryllic, lead pencil, crayons and probably something more which I have forgotten about.
Anyhow, here they are. Sizes? Both 50 x 70 centimetres.
The top one got the title: The indian and the one below: The pilgrim.

Två av min allra senaste blandteknikverken. tusch, akryl, blyerts, krita och förmodligen något mer, som jag har glömt vid det här laget.
Storleken på båda är 50 x 70 cm. Den övre bär titeln: Indianen och den under: Pilgrimen.

måndag, oktober 06, 2014

Vår tid på jorden....


...en sak är säker, säker som amen i kyrkan - våra dagar här på jorden är räknade.
Det fina i den kråksången är att vi inte själva vet när det är dags att bäras ut genom köksdörren med fötterna före. Ingen av oss alla miljarder på detta klot vet det.
Så varför inte göra det man vill, medan tiden ännu är på ens sida? Förmågan  behövs kanske också? Men skjut inte upp det du vill göra till i morgon, gör det idag.
Det är lite av min filosofi, då menar inte jag att man nödvändigtvis måste kuska jorden runt i varv efter varv, det räcker med att sitta hemma och läsa den bok man funderat på eller åka in till puben och ta en bira med en kompis. Bara man gör det. Idag.
I morgon kan vara för sent....

lördag, oktober 04, 2014

Australien, i hetluften igen.


Ännu en gång ställer sig Australien sida vid sida med USA och andra nationer, i kampen mot en lömsk fiende i Irak.
Den här gången handlar det om något som måste beskrivas som en humanitär insats, sanktionerat av världssamfundet och FN, och på begäran av de styrande i Bagdad.
När det förra gången begav sig, år 2003, var Australien på plats för att flytta på en illasinnad diktator vid namn Saddam Hussein, detta utan mandat från FN.

Det finns klara skillnader, ingen som idag läser nyheterna som kommer ut från Irak och Syrien kan undgå att beröras av de grymheter, avskyvärda grymheter av sällan skådat slag.
Alla vill vi få ett slut på det hänsynslösa fördrivandet av minoriteter, folkgrupper, religiösa grupperingar, alla oavsett ursprung, civila och totalt oskyldiga.
Så den här gången tror jag att opinionenerna i Danmark, England, Turkiet, USA, Australien, Saudiarabien, UAE och andra länder som deltar i försöken att driva IS bort (varthän?) inte blir så högljudda som vid tidigare militära insatser.
Inte för att jag kan australisk inrikespolitik, men hade Julia Gillard suttit kvar på tronen i Canberra, hade förmodligen beslutet blivit detsamma, dvs ställa flyg och personal till förfogande.

Sex stridsflygplan av typen Super Hornet finns redan på plats, två till står beredda hemma i Australien. En tankflyplan och ett avancerat spaningsplan kommer att hjälpa Irak och Kurdistan.
600 militärer, varav 400 är knutna till flygoperationerna och 200 som skall träna irakiska- och kurdiska Peshmerga-enheter kommer att vara tillgängliga.

Sverige finns också beredda, har redan från början skickat humanitär hjälp och om Stefan Löfwen vill kanske det svenska flygvapnet att ställa upp. Det har varit uppe på tapeten, men det var under Alliansregeringens sista dagar. Förmodar att oavsett vilka, så ser de hotet från IS som så stort att man inte bara kan sitta med armarna i kors.

Lars-Erik, om du läser detta, vilka är reaktionerna nere hos dig inför det faktum att Australien återvänder till Irak med stridande trupp?



fredag, oktober 03, 2014

Är svensk beredskap god?


Senast idag längs det, i media, fram bildbevis på hur ryska militära flygplan kränker och provocerar svenskt territorium.
De som i sin banala villfarelse tror att ryssarna dragit sig tillbaka från sina gammelsovjetiska stormaktsplaner, de kan känna sig bedragna.
Sverige kränks, de baltiska staterna likaså, Ukraina skall vi inte tala om för där pågår en ren invasion, USA och Kanadas luftrum kränks.
Dessutom cirklar ryska spaningsplan med transpondrarna avslagna, vilket innebär att de inte upptäcks av vare sig civilflyg eller militära flyg.
Att, i internationellt luftrum, operera utan påslagna transpondrar är kriminellt och utgör en uppenbar risk för kollision och fatala olyckor.
Att våra kära ryska grannar inte har mer bakom pannbenet än så, borde förvåna, men förvånar inte mig. Deras nonchalanta och arroganta uppträdande kommer att leda till en olycka av något slag, att ett av deras smygande spaningsplan blir nedskjutet eller hamnar i kollision med ett annat flygplan.

Sverige har fått en ny regering, det finns en försvarsöverenskommelse mellan S och Alliansen om att beställa nya Jas-plan och stärka det obefintliga försvaret på Gotland.
Små steg, men i rätt riktning. Med S och MP vid rodret blir det inget NATO-medlemskap men Stefan Löfwen sa idag att vi ställer upp för andra länder och förväntar oss, i retur, att få hjälp om vi skulle hamna i kris. Ett tecken på att MP inte styr och ställer.
Vår beredskap?
Den är usel, men vi har vaknat och har kanske lite mer än vaktparaden att möta en möjlig fiende med.

onsdag, oktober 01, 2014

Hotel Angst, Bordighera Italien.





Precis hemkommen från en semester i underbara Bordighera, mellan Ventimiglia vid italiensk-franska gränsen och San Remo på Rivieran bär jag bland annat minnen av ett ruckel som bär mycken ångest - Hotel Angst.
Det låg granne med fräscha Villa Elisa, ett hotell som fortfarande bär en värdighet och håller stilen, till skillnad mot grannen.
En annan skillnad är att Hotel Angst var ett lyxhotell av rang, då det begav sig.
Idag andas fasaden, de gapande fönstren, duvorna som i hundratal flyger ut och in till sina boningar om tider som inte längre finns kvar, möjligen i minnet på någon nittioåring.
Hotellet byggdes på artonhundratalet av en tysk vid namn August Angst och blev ett av Europas mer berömda hotell, med den europeiska aristokratin, liksom kungligheter som ständiga gäster.
I två byggnader på sammanlagt 12,000 kvadratmeter, inbäddat i en prunkande trädgård spenderades det nog mycket pengar på både mat och dryck. Och kanske spel och kvinnor?
Under det första världskriget blev delar av hotellet ett sjukhus för skadade soldater, under mellankrigsåren förändrades turistströmmarna till Bordighera samtidigt som Angst mer och mer tappad stil, aktning och ork.
Möten, närmare andra världskrigets utbrott, mellan italienska fascistledare och motsvarande tyska nazisttoppar fick hotellet att definitivt tappa den sista viljan till överlevnad.
Det övergavs och fick förfalla, fick trädgården att växa igen, utan att någon gjorde något åt det hela.
I Italien finns inga lagar som säger att man efter en viss tid måste riva eller restaurera.

Men nu verkar det som att ett företag som heter Bizzi & Partners har börjat att renovera byggnaden, för att skapa ett nytt hotell, av hög klass, ja lyxklass och resten som påkostade bostäder.
Detta för att återigen locka internationella besökare som inte i första hand räknar dagens utgifter.
80 hotellrum och 55 lyxiga lägenheter, spa, pool, matsalar och en trädgård som på nytt ska ge grönska, skugga och en känsla av privat kontemplation med en bok i knät.

En skaplig insyn hade vi under fem dagar, duvorna dess då mer, de är ju redan hyresgäster.


måndag, september 22, 2014

Det händer på landet, nå´n gång.


Att bo på vischan blir ofta en lunk, det händer inte så mycket som har med dramatik att göra.
Men den 25 augusti i år, fick en buss, möte i kurvan, en bil kom enligt busschauffören i hög fart i högersväng och möter där buss 543.
Vägen är smal och bussen tvingades ner i diket för att undvika en frontalkrock.
Efter en stund kom två bärgare, det blev lite av kaos i hörnan, som man kan se från ett av våra ateljéfönster. Vad jag uppfattar som en ersättningsbuss kommer, eller kanske inte?

Ingen blev skadad, bussen var tom på väg till en skola för att hämta elever.
Bilen som orsakade det hela stannade upp lite men körde vidare, för feg för att möta busschauffören.
Smitare finns det gott om.
En sen rapport om en händelse, på landet.

lördag, september 20, 2014

Misstänkta terrorister grips i Australien. Och resten av världen.

Foto: ABC News

IS, ISIL eller ISIS, oavsett vad du kallar dem, det är lika illa ändå, de får det allt tuffare utanför "sina gränser."
Deras s k kalifat växer inte nämnvärt. En framstöt i Syrien mot den turkiska gränsen är väl den senaste landvinningen som rapporterats. Men turkarna lär inte lägga några fingrar emellan, utan står redo.

Vad som däremot händer, internationellt för dem, utanför Irak-Syrien är en frukt av sommarens illdåd begångna i just den regionen.
I Tyskland står en 20-åring inför rätta efter att radikaliserad återvänt, en annan mindre grupp av jihadister är också misstänkta och förhörs.
I Norge avvärjdes ett hot från en "grupp" IS-sympatisörer i somras, där de skulle gripa en slumpvald familj och avrätta den inför kameran.
I Australien, varifrån bilden ovan är hämtad, gjordes en stort gryningstillslag mot misstänka IS-sympatisörer/återvändare både i Sydney och Brisbane. En räd som fick stor uppmärksamhet i media här hemma, trots påträngande eftervalsfrågor.
Anledningen lär nog vara att, det även för oss här i Europa, går upp att dessa figurer som fått våldet på hjärnan, inte bara är av europeiskt ursprung utan även kommer från andra världsdelar.
Oftast söner till helt laglydiga och arbetsamma invandrare/flyktingar från den muslimska världen.

Problemet med IS växer, många tycker att man målar fan på väggen, men vänta till den dag då våra underrättelsetjänster missar någon med svärd och videokamera, då står vi där och klagar.
Det är därför bättre att vi stöder våra respektive nationers motsvarigheter till NSA, GRU mm så slipper vi konfronteras med blod och död på vår egen hemmaplan.
Det räcker med att vi försöker skydda de som är utsatta i Irak/Syrien och ta emot de som vill söka skydd här hos oss.


måndag, september 15, 2014

Nya tider, nya ansikten och nya soluppgångar.

Hur skulle jag, dagen efter ett historiskt val, kunna gå förbi det utan att kommentera det?
Omöjligt.
Men låt mig göra det inledningsvis med ett stänk humor.
För visst är landets framtid allvar, men en aning kan man väl ändå tillåtas dra lite på munnen åt vad som hänt och möjligen är på väg att hända.

För trots egna/personliga preferenser, lagda valsedlar eller önskedrömmar hos var och en av oss, så är det det stora flertalet som avgör i ett demokratiskt val. Tack och lov.
Därför denna teckning, som visar att solen även gick upp denna morgon, mot en klart ljusblå "moderathimmel" om man så vill.
Och detta händer när hela Sverige, mer eller mindre, målats om från Alliansens orange färg till en rödgrön nyans, som ännu inte blandats eller ens lagts på palletten.
Livet går vidare, kronan svajar, industrin kanske var lite förberedda. Ekonomin påverkas inte i detta skede, utan när det händer något drastiskt kanske?

Men det faktum som skakat om mig är inte Alliansens förlust, utan det faktum att den koalitionens bärande företrädare, under åtta år, inom tolv timmar deklarerar sina avgångar.
Reinfeldt i natt och finansminister Borg idag. Det är tunga pjäser, erkänt fina representanter för landets goda ekonomi, som i ett huj bara meddelar att de försvinner.
För vad än vänstermänniskor må säga och har sagt om herrarna Reinfeldt och Borg, så har dessa båda män, burit Sverige genom den värsta ekonomiska krisen sen trettiotalet, på ett sätt som rönt internationell beundran och häpnad, för att inte säga avund.

Nu avgår de, kanske det blir dags att syna vad S har i sina rockärmar. För är det något som de har att bevisa så är det att kunna matcha sina föregångare, vad gäller Sveriges ekonomi.
Min uppfattning är att MP inte kan och inte bör få säga till om för mycket, det är ett parti som förlorat stort i förhållande till EU-valet och även i jämförelse med 2010. Dessutom var deras språkrör rena rama katastroferna, åtminstone under den gångna valrörelsen, det var därför det gick som det gick.
Vänsterpartiet, har jag förstått är ställda åt sidan vad gäller Stefan Löfvens regeringsfunderingar.
Mycket bra! De är förödande och skulle innebära en stagnation i Sverige, vad gäller det mesta utom möjligen bidrag och underhåll.

Som sagt, solen gick upp idag.
Den gör det samma i morgon.
Lycka till Stefan Löfven, även om 68,8% av de som valde, INTE valde just ditt parti.

torsdag, september 11, 2014

Tigerair Asutralia, som alla andra.


Det är inte bara i Europa som lågprisbolagen har snäva regler för handbagage, ja även flera av de gamla klassikerna i luften minskar också på vikter och mått.
Men Wizzair, Ryanair, Easyjet är inte så roliga att tampas med, visserligen får man ha handbagage med sig ombord, men ajabaja om du överskrider de mått och vikter som satts.
Så varför skulle lågprisbolaget Tigerair Australia vara annorlunda? Inte alls, de har sina strikta regler även där, det räcker med att läsa artikeln i SMH för att förstå deras regler.
Inte så illa med max två (!!!) handbagage, med absolut max på 10 kg, från nyår har man numera speciella "handbagagevakter" vid utgångarna som skall spana in ditt handbagage.
Cirkus 500 svenska kostar det om du ertappas med något halvkilo i övervikt.
Egentligen är regler och bestämmelser till för att följas, men det är väl min avoga inställning till alla dessa jädrans extrakostnader som stör mig.
Varför inte ta i rejält från början och sätta ett pris som täcker det mesta?
Folk vet ju att väljer man ett lågprisbolag blir det påslag med kanske det dubbla, ofta mer, mot vad biljetten i annonsen kostade.
Min senaste erfarenhet av ett "riktigt flygbolag", Finnair, var just den, de tog betalt, men gav också service utan att det kostade extra i varje beslut du fattade före och under själva flygningen.
Det kallar jag service - inte gneteri och lurendrejeri.