Summa sidvisningar

måndag, maj 25, 2015

Grep sista halmstrået, Newcastle United.


Skrev för någon dryg vecka sedan om de problem som Newcastle United, min klubb, genomlider.

Nu hade de ändå chansen i lördags att visa moral, styrka och att de kastat all ångest åt sidan, då drygt 52.000 åskådare gjorde allt för att stödja dem till ett nytt kontrakt i Premier League.
Hemma arenan St James Park kokade, det verkade som om all frustration från supportrarnas sida, gentemot ägaren och den grupp i ledningen, som de anser missköter klubben lagts åt sidan för att i stället vändas till ett massivt stöd för laget. Det var ju trots allt laget som behövde lyftas fram.
Och så kom den då - segern - efter 10 förluster och bara en oavgjord, och fritt fall under de sista månaderna slags West Ham United tillbaka med 2-0.
Av ljudet och dåndet att döma på den video jag kollat, så borde det ha gett utslag på någon seismologisk mätare i England.

Allt nog Newcastle klättrade förbi Sunderland FC och Aston Villa nere i botten och slutade alltså sjätte sista laget i PL denna säsong.
Nu återstår för klubben att se framåt, lära av misstagen från denna säsong, anställa en tränare med rutin och pondus och fortsatt drivkraft, samt se över spelartruppen.
Gör man det, samtidigt som man löser de mycket svåra problemen med ägaren Mike Ashley, så kan det gå mycket nättre kommande säsong.

Jag har inga råd och tips, det kan ni bättre - lycka till Newcastle United.
Klubben i mitt engelska hjärta.

tisdag, maj 19, 2015

När åskan slår till.



Den fina staden Adelaide i Australien upplevde en åsknatt som få kommer att glömma.
Några säger att knallarna var "extraordinära i sin styrka", husen skakade och fönstren skallrade enligt andra som vaknade i natt vid runt halvtre-tiden.
Åskan kom inrullande från sydväst och höll Adelaide vakna ganska länge för den "pågick och pågick" som en radioreporter beskrev förloppet.
En tidningsreporter sa ungefär så här "detta kraftiga åskoväder var det värsta jag upplevt, trots att jag bott i tropikerna under en tid, jag tycker att dånet var det högsta som jag någonsin hört".
Med åska kommer regn, upp till 40 mm rapporteras, de högsta nivåerna på dryga femton år för en majnatt i Adelaide.
Adelaide klarar detta, de är vana vid skiftningar i vädret, när jag var där under en månad 2010, upplevde jag ett ovanligt kraftigt åskoväder, såg då staden från ganska hög höjd och precis som på bilden här ovan, kom blixtarna på rad, flera samtidigt.
Mäktigt och stort är det, men som människa är man liten och vördnaden för naturens krafter blir stor och underdånig.

Bilden: David Hobbins. Tack!

måndag, maj 18, 2015

Mina fem senaste ur "Gubbar är också människor"






Det påstås att det är vår. Då brukar tidtabellen bli svår att hålla och almanackan kräver hela tiden närvaro och engagemang. 
Så även för stackars mig.
Mina Gubbar kommer på efterkälken, tonar bort och pockar inte på uppmärksamhet som under den lugnare vinterperioden.
Alltnog, några har det blivit under slutet april och maj. 
De får väl prata för sig själva.
Varsågod och ta del.

©OlleQvennerstedt

fredag, maj 15, 2015

Kyoto Centralstation 京都駅





 

Kära bloggläsare, ni får ursäkta mig.
Minnena från vår Japanvistelse förra året ligger långt fram i hjärnloben på mig, de poppar ofta upp och drömmen om att få återvända är lika pirrig som bubblande.
I storstäderna handlar det mycket om att transportera sig, speciellt om man som turist är på besök och vill se olika ting och saker.
I Kyoto tog vi alltid någon av bussarna till den moderna och effektivt pulserande Centralstationen.
Den station som invigdes 1997 och är på imponerande 238,000 kvadratmeter.
Luftig, ljus på sina ställen, mörk på andra. Lite trångt i gånger över och under spåren, men väl skyltat även för oss västerlänningar. Och det man aldrig behöver bekymra sig för - att tågen inte går på utsatt tid - för det gör de med råge nästan.
Så varsågod, några bilder från Kyoto Station, kan ni annat än förstå min beundran för detta.


söndag, maj 10, 2015

Newcastle United. Problem, problem och åter problem.


Newcastle United vill gärna betrakta sig som ett av "de stora" lagen i England, jämte Arsenal, Liverpool, Chelsea, Manchesterlagen City och United plus några till.
Och fram till slutet av nittiotalet var de tveklöst ett av de stora, under tjugohundratalet har de blossat upp då och då, för att nu vara på dekis, med bekymmer upp över axlar och huvuden.
Fansen sviker och kräver att något görs för att återupprätta lagets ära och heder.
Det finns pengar i kassan, sägs det, med siffror upp emot och ibland över 50.000 per hemmamatch samlar man i ladorna, utan att förglömma de höga, ofta skyhöga spelarlönernas urgröpande effekt.
Tränarna har avlösts på löpande band, de bra spelarna sålts, i en spiral som hela tiden blir djupare och djupare. Tragiskt och beklämmande.

Problem, problem och åter problem har kännetecknat år 2015. Nio matcher utan vinst, fritt fall i tabellen, med risk för nedflyttning.
Newcastle United har två matcher kvar liksom Hull City som ligger två poäng bakom. Newcastle har dessbättre, tack och lov, ett mycket mer beskedligt matchprogram de två återstående matcherna.
Jag tar aldrig ut något i förskott, men de har allt, allt i sina egna händer.

Jag har varit en trogen supporter till NUFC sedan femtiotalet, då laget vann några cupfinaler och omskrevs i pressen, BBC:s kortvågsändningar på lördagar blev min sysselsättning tills Tipsextra kom med enstaka matcher från St James Park, ofta bjudandes på leråker och i tungt spel i snöglopp. Men jag fick se laget och det räckte.

Skriver dessa rader för att lasta av mig lite oro och tunga ok vilande på mina axlar, hur skall då inte lagets spelare känns sig? Jag är orolig och lider. Vet att det är petitesser i jämförelse med vad som försigår i världen, men jag lider ändå....

Ägaren av klubben, Mike Ashley och hans agerande, eller brist på agerande, vill jag inte här diskutera, dels vet jag för lite, men jag har mina idéer och åsikter.
Om två veckor idag återkommer jag gärna för att vädra mina synpunkter om Sports Direct och Mike Ashley.
Tills dess..

Howay Lads.


måndag, maj 04, 2015

Missa inte Miho Museum nära Kyoto.







Detta moderna komplex, skapat av en av Japans rikaste kvinnor, Mihoko Koyama på 1990-talet, ligger till stora delar under markytan, nästan tre fjärdedelar faktiskt.
I bergigt landskap, högt upp under molnen, efter en busstur på slingriga vägar, serpentiner är bara förnamnet.
Lite drygt timmen från Kyoto, nära den lilla staden Koka.

Miho Museum har en stor samling internationell konst, utöver asiatisk, klassisk europeisk. Som köptes in av grundaren under 1990-talet.

Det som möter en ovan jord är rent, estetiskt och oklanderligt vackert.
Vi var där i lövsprickningens tid, körsbärsblomningens tid. Och som sagt eftersom det mesta av museets skatter inte syns ovan jord, så är dessa bilder vad natur och människa skapat ovan jordytan.
Man åker eldriven liten buss eller går igenom en tunnel, över en trädinsvept hängbro och kommer till en entré som är, i sammanhanget tämligen "anspråkslös", sedan leds man genom vackra glasade gångar, med utsikt över djupa dalar och höga berg, in i museets hjärta.

Turister, turister från hela världen förstås och stora skaror japanska besökare.

Kommer du någonsin till Kyoto, lägg in en tur hit upp. Det är värt det många gånger om.

onsdag, april 29, 2015

Nu bär det av till Nordkorea...


När ingenting går som man önskar, när allt bär emot och jävlas.
När svenska folket röstar fel - igen!!
Då återstår förbanne mig inget annat än att flytta till den exakta motpolen - Nordkorea.
Där är det ordning och reda, där vet man i förväg hur valen kommer att sluta, där dansas det inte med glitter, miniskirts och urringningar lika lite som under falsk flagg.
Att Ingemar Stenmark kunde vinna Let´s Dance är egentligen inte så svårt att förstå , det röstande svenska folket, kan inte göra skillnad på nostalgiska känslor för en man som ingen någonsin sett som en dansare - annat än i utförsbackarna.
TV4 såg säkert till att dessa känslor hölls kvar ända fram till finaldagen. I ledningen ville man förmodligen ha denna utgång och riggade och trixade att så blev utfallet.
Inte ord under kvällen om att det var jämt eller hur många som röstat.
Inte hur många procent som röstade på den ene och den andre.
Inte ord om att de röstande svenskarna hade mer inflytande än domarna. Inte vad jag hörde i alla fall.

Nu blev det som det blev.
Grattis Ingemar, tråkigt att Marie som var överlägsen inte fick lyfta glasskon.

Om Kim Jong-un ens vill ha mig i landet återstår att se, teckningen gjordes i lördags-fm då jag fick mer och mer på känn att Stenmark skulle vinna.

tisdag, april 21, 2015

600 km i timmen. Med tåg!




I Japan har man fart under hjulen. Eller magneterna rättare sagt.
Central Japan Railways har testkört ett maglev-tåg. Med sina sju vagnar kom tåget upp i den hisnande hastigheten av 603 km/tim svävande, bokstavligt talat, 10 cm ovanför "rälsen".
Tåget är alltså en svävare. Se här ovan hur magneterna fungerar, maglev är en förkortning av den tekniska betydelsen "magnetic levitation", ungefär magnetiskt svävande.

Shinkansen har sedan många år varit en förebild för andra nationer som vågat satsa på snabbtåg mellan huvudorter. Nu har Japan ambitioner att inte bara hitta köpare av denna teknologi utan även de vanliga spårbundna Shinkansen-tågen. Man blickar mot USA i första hand.

Men framför allt satsar man på det egna nätet. 2027 hoppas man ha en magnetlinje mellan Tokyo och Nagoya klar, Chuo Shinkansen Maglev, en sträcka på ca 27 svenska mil, med en i detta fall "begränsad" topphastighet på ca 500 km/tim så kommer de 27 milen att ta ca 40 minuter i restid.
En baggis.
Sedan kommer Tokyo till Osaka, en sträcka på 510 km, att ta en timme och sju minuter.
Hisnande.

Lycka till Japan.


måndag, april 20, 2015

Tokyos spännande höjder



Kommer man upp lite från gatunivån i Tokyo, så öppnar sig helt andra landskap, bilder eller vyer.
Spännande former som i de övre bilden här, tänka sig att arkitekterna lade ner möda på att göra en spännande avslutning på det höga huset, ett tak som ger mig känslor av fasetter, speglingar, riktningar. Pyramidformer som jag uppskattar, tänk om vi var lika djärva när det gällde att bygga nytt i vårt land.

Den undre bilden visar speglingar. En glasfasad speglar husen intill. Här är det riktningar som bestämmer, lite grönska speglar sig i det stålgrå, utan de gröna fläckarna skulle bilden vara mindre intressant, nästan död.

Tokyo för ett år sedan, lever inom mig.

fredag, april 17, 2015

Taira no Koremori, en kommendör.



När man besöker ett av Tokyos moderna museer stöter man ofta på den traditionella konsten.
Som denna docka, så vackert skulpterad och draperat klädd av den japanske konstnären Goyo Hirata, året var 1936.

Hirata levde mellan åren 1903 och 1981. Känd för sina dockskulptuer, han bildade en skola och många dockskulptörer har gått för honom.

Taira no Koremori är alltså en kommendör från tiden mellan 1160 och 1185 cirka. En av Taira-klanens härförare i den som kallas Genpei-kriget, detta under Heian-perioden i den japanske historien.

Alltnog, man blir hänförd över hur konstnärer idag blicka så långt bakåt, känner så starka band med tider som sträcker sig flera århundraden bakåt i tiden.

onsdag, april 15, 2015

Let´s Dance nästa år, vilka kommer?



Kul att spekulera lite. Fundera vilka deltagarna blir i nästa års upplaga av Let´s Dance i TV4.
För visst blir det en sådan? Efter säkerligen tio år med samma upplägg utan några förändringar eller förbättringar, med samma klichéer, upplägg och stressiga intervjuer. 
Allt för att var tioende minut slänga in ett 6 minuter långt reklaminslag. Stress, jäkt, flås och föga inbjudande.
Men ändå, sitter man där vissa fredagar och tittar, för några av deltagarna är inte akrobater, vältränade idrottspersonligheter eller kändisar från mediavärlden, utan det dyker upp någon "vanlig" filur då och då. Vem vet kanske Leif GW kommer, Göran Persson, Margareta Winberg? 
Gissningarna är många.

Gjorde några teckningar som jag vill visa här.


tisdag, april 14, 2015

Kulturarvet Nimrud är pulvriserat. jag gråter.



Detta var en gång ett bibliskt kulturarv, oersättligt, som nu krossats i miljontals bitar av terrorgrupperingen IS i Irak. 
De har avsiktligt, metodiskt och utan förbarmande eller respekt för för andras kultur eller religion vandaliserat Nimrud i den nordliga centrala delen av Irak.
Nimruds historia går över 3000 år tillbaka i tiden och enligt Bibelns gamla testamente var Nimrud en assyrisk härskare som lät bygga Babels torn. 



Med tryckluftsborrar, släggor och dynamit demolerade, smulade, sprängde man sönder hela detta minnesmärke av svunnen kristen tid i Irak. Det är inte första gången som IS går lös på kristna symboler och lämningar i dessa delar som de med brutalt våld lyckats erövra.
Det är med vrede som jag sett detta på TV, det är dokumenterat och dessvärre verklighet.
Dagens Nyheter kallar detta för Kulturell Terror, IS gör det för att visa att de kan och inte skyr några medel. De vill orsaka ökade spänningar, större motsättningar religiösa grupper emellan.
Skall man se något positivt i dammolnen efter deras sprängningar är det väl att IS i Irak är på reträtt, sakta men säkert möter en mer samlad och motiverad irakisk armé, bestående av både shia- och sunnis, upp med bättre beväpning och ett stort flygunderstöd från många nationer i regionen och andra länder.
Men skövlingen av kulturskatter pågår, IS mosar allt som inte stämmer in på deras fullkomligt orealistiska omvärldsbild.
Jag mår illa av detta, jag är förbannad och jag fördömer de som lämnar sina nya länder för att uträtta religiösa idioters perversa nycker och idéer. Förbjud dem att återvända.
Även världen mår illa av detta.
Vi lever nu, året är 2015.

fredag, april 10, 2015

Shinjuko, Tokyo för ett år sedan.





Minnena strömmar genom mig, minnen från det centrala Tokyo, Shinjuko-stadsdelen med den stora järnvägsstationen som själva hjärtat. 
Tänk själv, runt 3,5 miljoner resenärer dagligen, 36 plattformar och över 200 ut- och ingångar!!!
Shinjuko som helhet; ett centrum i en verklig världsstad som ändå inte var ett inferno, här flöt allt i relativt lugn takt, många var vi som vandrade trottoarerna fram och i korsningarna, när det blev grön gubbe, snällt och disciplinerat, precis som tokyoborna, gick över. Inga ilskna signaler, ingen risk för eget liv.
Ordning och reda, disciplin och lydnad. Vänstertrafik både på gator och trottoarer.
Rent och snyggt, inget klotter, ingen nedskräpning. Inget över huvud taget!!!
Många reklam- eller neonskyltar som med obegripliga tecken lockade, smala byggnader, låga byggnader och höga. Glas, betong, tegel, trä, kakel. 
Trådar, ledningar, stolpar, skåp tyder på att allt inte är nedgrävt.
Bilarna stod inte parkerade hur som helst, utan innanför de tydligt markerande vita linjerna, pilar, och tecken talade om även för den totalt obildade hur man skall gå, var man skall hålla sig.
Ordning och reda, disciplin och lydnad.
Tokyo är stort, riktigt stort, men gripbart, tack vare sina suveräna sätt att kvickt förflytta sig. Pendeltåg, tunnelbanetåg, snabbtåg, bussar. Allt på tid, tätt som hagel går tågen, inget krångel, information på japanska och engelska till alla, i högtalare och tydliga skyltar inne i tågen och på perrongerna. Risken att komma fel är obefintlig praktiskt taget.
Men det tar på krafterna, för det är långa gångar att vandra, många trappor att gå i eller färdas med rulltrappor. I rusningstrafiken är det riktigt trångt, trångt. Men inga vissa armbågar, till synes inga sura miner, även om japanen inte är sprudlande glad och impulsiv, så är han eller hon inte otrevlig och sur på oss virrputtar som söker oss fram.
Det som slog oss just i rusningstiderna var att alla här inne i Shinjuko på väg till- eller från sina kontor var klädda i strikt mörka kostymer eller dräkter. På håll såg det ut som ett jättelikt begravningståg av människor som rörde sig framåt. 
Jag frågade Mia, mer än en gång; "Är det stadsbegravning?"
Tokyo är ett minne som inte sviker. Vill gärna tillbaka dit, höra ljud, känna dofter, möta människor, bländas av neon och känna spänningen i att vara i en verklig världsstad.

onsdag, april 08, 2015

Sumo-träning i Shibuya




Under vår resa till Japan för axakt ett år sedan tog vår japanske guide Jiro med oss till stadsdelen Shibuya för att få vara med om något som få turister får uppleva.
Nämligen sumobrottarnas träning, i vårt fall morgonpasset. Vi satt där på en liten avsats lite ovanför de stora kolosserna tillsammans med en litet franskt tv-team.
Brottarna visade tydligt med sina kroppsspråk att de inte var speciellt glada över vår närvaro, även om vi satt tysta som möss och försökte få våra kameror att inte höras.
Dessa stora offantliga jättebebisar har ett speciellt, alldeles speciellt sätt att träna på förstod vi.
Ledaren/tränare skrek till någon gång då och då, långsamt justerade brottarna sina rörelser, som ofta tycktes ske i slowmotion, men med en fantastisk balans och spänst, de stora kroppshyddorna till trots.
Hela tiden taktfasta slag med händerna mot ovansidan av låren, gav den rätta rytmen.
Svetten började rinna efter en halvtimme hos de flesta, men orken såg vi aldrig tryta.
Plötsligt efter kanske trekvart, utan att vi förstod något, var träningen över, alla lullade eller vaggade in i en bred dörröppning, säkerligen för en dusch och ett rejält skrovmål.
Vi vandrade rika på en ny upplevelse mot närmaste t-banestation och vårt Tokyo-äventyr fortsatte.

onsdag, april 01, 2015

1 april 2014 i Kyoto, Japan. Idag för exakt ett år sedan.






Det känns nästan lite overkligt, overkligt att det idag - på dagen - är ett år sedan vi kom till Kyoto, den vackra och gamla kejsarstaden på den japanska huvudön Honshu.
Den dagen stod körsbärsträden i full blom, som här ovan ses längs Philosophers Path, Filosofernas stråk, kantad av körsbärsträd med något blekare blommor än vad vi är vana vid här hemma.
Men strömmen av besökande kyotobor. turister och skönhetslängtande människor i största allmänhet var strid. 
För oss frusna nordbor, det ganska kyliga vädret till trots, innebar ändå besöket i Kyoto med all den praktfulla blomningen en första aning om att våren var på väg.
Kyoto, med sin vackra kvarter, sköna trädgårdar, tradtionella byggnader och vänliga människor bjöd oss på en storstad utan hets och knuffar. 
Allt fungerade, där var rent och snyggt, bussar och tåg kom på tid, medan japanen i allmänhet var lite mer klurig, man visste aldrig riktigt vad han eller hon menade när de svarade ja och log eller bugade.

En dag framöver, vill jag och Mia gärna återvända till Japan och se mer av dess landsbygd, ta tåget till lite mer udda platser, ute vid havet, uppe i norr och kanske längst söder över.


måndag, mars 30, 2015

Betongsossen.


Stefan Löfven har det inte så lätt, han styr en minst sagt skakig och minimal minoritetsregering.
Hans handlingsutrymme är inte så stort, regeringspartnern ser till att begränsa det ännu mer.
Tack vare den sk Decemberöverenskommelsen, så kommer en rad mer eller mindre sneda och skattehöjande budgetförslag troligen att klubbas igenom.
Alliansen sitter genom överenskommelsen med bakbundna händer och kan inte grymta och gorma som de annars skulle göra. De sväljer och lider säkert?
Stefan Löfven med alla sina i och för sig goda intentioner sitter fast i en smet som han inte kan ta sig ur. En smet som Miljöpartiet rört ihop och som håller på att stelna.
Av S givna vallöften överges på löpande band - överskottsmålet, ROT, RUT, energiskatten är några av förra veckans svek.
MP gnuggar händerna, när de missat Förbifarten och troligen Bromma så fick de ändå glesbygdsborna att få betala mer för att ta sig till jobb, affär och samhällelig service.
Bra jobbat MP, det är ni som är asfaltspartiet nummer ett.

Så nu har Stefan Löfven i min bild här ovan blivit Betongsosse.
Han är faktiskt värd ett bättre öde, men MP och V, små minoritetspartier vet hur slipstenar skall dras och utnyttjar det in i minsta detalj, medan stora tunga S inte alltid hänger med i svängarna.

söndag, mars 29, 2015

En sjunkande fotbollsnation?


Jorå, frågan har full relevans.
Är vi rankade som 46:e nation i världen, befinner vi oss i en riskfylld situation, som fotbollsnation alltså.
Jag såg delar av kvalmatchen i Chisinau, Moldavien, det jag såg ingav mig obehagliga känslor och föraningar om att vi kommer att få det tufft framöver.
Motståndet Moldavien var svagt, men Sverige lyckades inte utnyttja det spelmässiga övertaget vad gäller att förvalta det i mål och målchanser.
Zlatans turnick vid en målvaktsutspark var inte frukten av snygga kombinationer, tvärtom det var en försvarsmiss av det grövsta slaget som gav oss 1-0.
Det höll sig till det vara några minuter kvar då vi fick en straff och gjorde 2-0.
Men eftersmaken, den kändes inte annat än sur.

Men, solen går upp även i morgon bittida, Sverige kan kanske vända på steken och prestera bättre, för sämre än så här, ser man knappast fotboll på klubbnivå här hemma.

Kom igen nu grabbar. Tro på er själva, slappna av och ha kul. Då vinner ni resten.

fredag, mars 27, 2015

Allmän värnplikt - svar, ja kanske det?


Lite spetsad rubrik, men nog sviktar det med den svenska försvarsförmågan, när främmande ubåtar kan gå i näst intill ytläge ända in till Lidingö utan att våra flottenheter upptäcker dom eller stoppar och driver bort dom. Ett exempel.
Flygvapnet är lite mer på alerten. Var uppe och följde fyra ryska maskiner i förrgår, alla fyra med sina transpondrar avslagna. De skiter fullkomligt i allt vad gäller säkerhetstänk.
Armén försöker få medel att placera några hundra man på Gotland, men vi har ju Hemvärnet, som väl får anses upprätthålla någon form av försvar om olyckan skulle vara framme.
Nu diskuteras någon typ av mer eller mindre allmän värnplikt igen.
Allt landar naturligtvis i hur mycket det kostar och hur stort hotet är eller om det anses växa?

Jag gjorde med anledning av denna debatt denna teckning, idag finns den i DN i ganska så stort format, det gläder mig att de är på hugget och kastar in lite pinnar i den militära brasan.

Jo då, jag gjorde mina 11 månader på KA3 i Fårösund, så jag kan både packa en ryggsäck, putsa skor och bädda.
De unga grabbarna idag, kunde undvika sittsår, surfplattor, nosringar och förfrusna rumpor om de fick lära sig lite av vad vi fick lära, eller....?

måndag, mars 23, 2015

Saltöknen Salar de Arizaro i Argentina.


Den här konformade toppen Cono de Arita, inte speciellt hög, bara 122 meter över markytan.


De foton du ser här är tagna av Sergio Pugliotti, som på den här sidan visar upp en serie hisnande bilder från en resa längs Anderna på gränsen mellan Chile och Argentina. Gå in och titta, det är värt besväret.

Hur som haver ligger den här saltöknen uppe i nordvästliga Argentina i hörnan som gränsar till Chile, området heter Puna de Atacama, Atakama-öknen minns jag, men det var länge sedan jag stötte på den. Men här är den igen.
Saltöknen Salar de Arizaro är Argentinas näst största och faktiskt världens sjätte största!
Områdena här uppe i nordväst är rikt på mineraler som järn och koppar. Men även marmor finns här. Och salt naturligtvis. 
Det är glesbefolkat, träden är få, grönskan lyser i stort sett med sin frånvaro, rent ökenlandskap med andra ord.
Men här finns tecken på mänskligt liv, bl a Salta-Antofagasta-järnvägen och den regionala vägen 27.



Argentina är stort, Argentina är mäktigt, Argentina är mångfald, Argentina är natur och upplevelser, jag har alltid längtat dit och drömmer nu om att bl a få resa med detta tåg in i Chile och därifrån få fortsätta vidare söderut, med Anderna på min vänstra sida (öster) och Stilla havet på den högra (väster).
Drömmar är till att förverkligas.